Allt Om HIF möter Erik Edman

Jag tog tåget ner till Helsingborg för att prata med Erik Edman om hur säsongen har varit, hans syn på resultat kontra prestation och hur han ser på framtiden. 

Din titel numer är lagledare, vad innebär det rent konkret?
Jag planerar och håller i A-lagsträningar, ser och lär av Roar Kalle och Sven, och så är jag ansvarig för U21-laget. Även vissa scoutinguppdrag på vissa spelare. Det är i stora drag det jag gör.

Du kommer ju ifrån en spelarkarriär där resultatet i mångt och mycket överskuggar prestationen, men när jag har pratat med dig under säsongen har du tryckt på prestationsdelen, har det varit svår omställning att göra?
Jag har jobbat efter prestation hela tiden. Även om man i slutändan vill vinna så tror jag att, tränar och spelar man med tanken att man ska göra en bra prestation så fokuserar man någonstans på det man kan påverka. För ibland är det ju andra yttre omständigheter som gör att man kanske gör en bra prestation men inte alltid vinner. Då tror jag att man blir tryggare i sig själv och man vet att jag har gjort en bra prestation fast vi inte får ett resultat om är önskat. Så det har jag väl alltid jobbat efter även när jag spelade utomlands och i landslaget när man känner att folk är besvikna och irriterade när man inte får ett bra resultat. Tidningarna påverkar folk att tycka nånting och då tror jag det är viktigt att man är trygg i sig själv, att man vet att, det här gjorde jag bra, det här gjorde jag dåligt och så vidare så att man inte dras med i det för då tror jag man blir väldigt konjunkturkänslig som person. Det har jag jobbat efter sen jag var 20-21, prestation över tid ger någonting. Tänker man då att fotboll är lite sannolikhetslära, där man jobbar efter att göra en bra prestation så gör det också i slutändan att man belönas med ett bra resultat.

Du är ju ansvarig för U21-laget som du sa, det är ju ett hopplock av spelare från alla lagen, hur är det att inte ha ett fast lag? Du vet inte förrän på matchdagen vilka spelare du har att tillgå, är det frustrerande?
Nej inte frustrerande, det är någonstans en förutsättning som jag visste om när jag gick in i uppdraget. Allting i HIFs verksamhet, på det sportsliga såklart, hadlar ju om att på kort och på långsikt skapa framgång i A-laget. Allting annat har en underordnad betydelse och däribland då ett U21-lag. Alla beslut som fattas handlar ju om att A-laget ska prestera och i slutändan vinna matcher. Beslut kring det tar ju Roar om hur han vill formera saker och ting och det köper jag till hundra procent.

Ja du arbetar ju tätt med Roar och de andra tränarna, hur är det att ha dem som bollplank nu i din nya roll som lagledare?
Jag känner att det har varit väldigt givande för mig och har lärt mig otroligt mycket av Roar, Kalle och Sven. Det är tre väldigt duktiga tränare och jag känner att av de svenska tränare jag haft så är det absolut de som gett mig mest om man tittar bara nu i år. Jag kände ganska tidigt att det fotbollsstänk som Roar har överensstämmer väldigt mycket med jag upplevt i utlandet. Hur man vill jobba, och att man själv vill skapa saker, man vill bli självständig så att säga, där man inte behöver lita på en motståndare eller hoppas på saker utan själv påverkar mycket. Det är så Roar jobbar och vill jobba och han har ju gjort det väldigt framgångsrikt med det sättet får man ju säga i Ängelholm, i Öster och även i HIF även om hösten varit tuff för oss alla då.

Hur ser du på A-lagets säsong?
Det var ju en helt otrolig vårsäsong med ny tränarkonstellation och få prestationen och resultatet på plats nästan direkt kan man säga. Vilket var oväntat kan man säga, man hade tänkt att det skulle ta lite längre tid. Sen i höst har inte haft samma flyt, det är bara att erkänna. Det har ju varit en berg-och-dalbane-säsong där vi kanske började helt otroligt och fortsätter spelar fantastisk fotboll och sen har vi inte riktigt fått till det i höst det känner ju alla.

Hur stor roll hade Bedoya och Mahlangu i den bra våren och den dåliga hösten?
Jag vet inte, det är klart det är två jättebra spelare. Samtidigt får vi in två jättebra spelare, vi har Imad Khalili som vinner skytteligan till slut och Árnor Smárason som är en väldigt duktig spelare. Nu har ju Ema Boateng varit skadad ganska mycket, men det är också en intressant spelare för framtiden. Det är ju så lite, det kommer och går spelare hela tiden, ju mindre fokus man har på vem som kommer och går ju bättre tror jag det är. Vi försöker fokusera på de spelare som är här nu och maximera det de har att ge. Förhoppningsvis känner spelarna likadant, att man fokuserar på vad man själv ska göra och hur man själv ska maximera sin prestation liksom. Så får man låta media, som du själv, och andra, fans och allting, fokusera på det de tror är bra för HIF och så. Vi gör det vi kan och jag tror vi måste försöka leva i nuet och inte hålla på att tänka på vad som var innan och inte så mycket på vad som kommer heller. Så får de som är ansvariga för andra saker sköta det.

När Ema Boateng var på provspel så sa du gillade den ”Always compete attityden” som Bedoya hade med sig från USA och Ema då också i och med hans studier därborta, är det något du tycker saknas här i Sverige inom idrott eller ungdomsidrott?
Jag det tycker jag, och det beror säkert på en mångfald alltså, det bor väldigt mycket människor i USA och det finns en konkurrens på alla möjliga marknader, arbetsmarknaden och i idrottsvärlden som gör att du någonstans kommer in i den snurren att man måste tävla, man måste gilla utmaningar. Det gör att jag upplever att de är bättre rustade än vad vi svenskar kanske är då, man räds inte utmaningar som kan kännas lite skrämmande för en svensk. Det tror jag att man kan försöka jobba med på olika sätt, det försöker jag jobba med på olika sätt, men det är klart att det handlar om uppfostran och det är en process på flera år. Det är inget man bara ändrar, ett mentalt tillstånd ändrar du inte på en eftermiddag. Det handlar ju om hur man tacklar jobbiga problem, situationer kring konkurrens och alla de här sakerna. Jag tror det är viktigt att spelarna förstår att en tränare för dem, eller deras karriärer främst ska ses som ett verktyg i en verktygslåda. Där man själv som spelare är ansvarig för sin egen karriär och inte tränaren som är ansvarig för ens karriär. Givetvis påverkar tränaren spelarnas karriär men om man tittar över en hel karriär så har jag svårt att se att en tränare hjälper eller stjälper en enskild spelare. Man ska se det som ett verktyg, tränaren är ett verktyg för spelaren att jobba vidare med.

Den 3/10 gick klubben ut och meddelade att man löste ut Rachid Bouaouzan från hans utgående kontrakt, det föregicks av en incident på en träning dagen innan. Det spekulerades ganska vilt i tidningarna om hur man som klubb kunde sparka en spelare för en enskild sak som hade hänt på en träning. Hur upplevde du hela den cirkusen?
De besluten som togs där och då det är inte jag som ska svara upp mot dem, eller ens kommentera tycker jag, det där är något som klubben tog ett beslut om och är man i klubben får man köpa det. Det jag kan ta ansvar för, det är en tuff tackling på Rachid. Något annat tänker inte jag ta ansvar för, det har jag inget med att göra tycker jag. Jag stod upp för den tacklingen och är ledsen för det, i stridens hetta händer sånt då och då. Jag har varit med om det innan och jag har sett andra varit med om det innan, för mig var det ingen jättestor grej. Det som jag ber om ursäkt för, och har gjort till Rachid, var min tackling som var var tuff absolut och det är något jag givetvis ångrar.

Du som nu går in i en tränarkarriär, vilken spelare i Allsvenskan skulle du helst vilja se i HIF?
Jag ser ju gärna en ung spelare, om vi säger att Melker Hallberg är orealistisk så kanske Erik Andersson är en realistisk möjlighet. Sen handlar det ju om vad vi behöver för typ av spelare liksom, Erik Andersson i BOIS tycker jag är en jättespännande spelare som jag är imponerad av.

Om du får välja fritt utan tanke på ekonomi eller kontrakt?
Då tar jag både Hallberg och Erik Andresson.

Du har ju vunnit, smguld, SvenskaCupen, Supercupen, årets back 2004 och du blev nominerad till Premier Leagues vackraste mål får något år sedan, vad är det du själv ser tillbaka på och minns bäst från din karriär som spelare?
Det är väl landlagsåren, mästerskapen. Givetvis, som svensk, är ju Premier League väldigt upphaussat, det är ju en väldigt bra liga samtidigt så tycker jag den Franska liga är, inte lika bra men nästan lika bra. Men ur svensk synvinkel får den inte alls samma medieutrymme, men de åren var också väldigt spännande, att få spela mot bra spelare. Spela med många unga spelare som sen har tagit fina kliv i stora klubbar och så vidare, det var också en erfarenhet. Det är ett paket, det går inte att säga en grej. De här åren utomlands med början i Holland och avslut med Rennes, det var väl då jag hade mina bästa år. Sen blev jag lite för mycket skadad, sen gick det lite neråt för varje skada man fick.

Hur går tankarna inför framtiden? Lagledare här i Helsingborg är väl kanske inte det sista steget i karriären?
Just nu känner jag att jag lär mig väldigt mycket av tre otroligt kompetenta personer, Roar, Kalle och Sven, och känner att jag kan nog utvecklas ett tag till genom att se hur de arbetar dagligen. Sen så har jag väl mer en känsla av att jag skulle vilja försöka bygga upp någon form av akademi med ungdomar och länka ihop det här med skolan och fotboll på ett sätt som kan fungera väldigt bra. Jag är väldigt fascinerad av den här College-apparaten. Hur det funkar där med att man måste gå i skolan för att få spela fotboll och se hur man väver samman det och man ser hur de framgångsrika programmen arbetar, det är rätt kul att se och jag vill åka över och titta på det. En sån grej i framtiden hade varit spännande sen har vi ju mycket saker som man måste lösa i HIF för att man ska kunna driva det på rätt sätt och där är vi inte riktigt idag med många saker. Det måste vi vara ärliga att erkänna, ska man driva det på ett sånt sätt så är det flera saker som måste till.