Peter Wibrån – Slitvargen på mittfältet

Han spelade över 130 matcher för HIF, gjorde 10 A-landskamper och blev en av de sex svenskarna i Hansa Rostock. Vi som minns honom från sista halvan av 90-talet, iklädd den vackraste av alla tröjor, minns honom som slitvargen på mittfältet med en kapacitet som Duracell blivit avundsjuka på.

Du spelade din sista match för HIF i den näst sista omgången 1998, vad hände sedan?
“- Efter säsongen 1998 blev jag kontaktad av Hansa Rostock. Vi hade mött Hansa i ett par träningsmatcher så jag kände till klubben. Jag var inte helt säker på det var rätt klubb för mig men blev övertalad av Roger Ljung att ta chansen, jag var trots allt 29 år gammal och visste inte hur många mer chanser att bli utlandsproffs jag skulle få. Det visade sig att detta var helt rätt beslut, jag hade fem fantastiska år, fick möta och spela med ett antal riktigt bra fotbollsspelare. Vi blev också historiska genom att vi var 6 svenska spelare på plan samtidigt i en match borta mot Nürnberg.”

Det blev fem säsonger i tyska ligan och det var dags att flytta hem?
“- Ja, efter fem säsonger i Tyskland bestämde jag mig för att flytta hem till Sverige. Jag valde mellan Öster och Helsingborg men familjen i Växjö blev avgörande. Jag spelade i Öster 2003-2006 både i Allsvenskan och Superettan. Åkte ur allsvenskan 2003 för att 2005 ta Öster upp i allsvenskan.

Efter säsongen 2006 blev jag assisterande tränare till Giles Stille, vi låg då i SE och hade en tungt år som slutade med att vi åkte ur. Inför 2008 i Div 1 södra tog Jevgenij Kouznetsov över med mig som assisterande, vi kvalade till SE mot Jönköping Södra men förlorade.”

Du är fortfarande till viss del kvar i Öster?
“- Ja, från och med 2009 jobbar jag ideellt i Öster, jag sitter med i herrsektionen som jobbar med sportsliga frågor i ÖIF.” 

Hur ser du på åren i HIF?
“- Åren i HIF ser jag tillbaka på med bara positiva minnen. Jag kom till en förening som var på väg upp både sportsligt och publikt. Jag fick uppleva spel i Europa mot lag som Aston Villa, Barcelona m.m. Det bästa minnet är ändå Cupvinsten mot Örgryte 1998. Finalen spelades både hemma och borta och vi lyckades vinna efter straffar. Detta var min första titel så det var något speciellt.”

Något mindre positivt minne?
“- Samma år, 1998, upplevde jag mitt sämsta minne, matchen mot Häcken i sista omgången. I näst sista matchen för säsongen mötte vi Elfsborg och jag minns att jag fick mitt tredje gula kort (mycket tveksamt) och det innebar avstängning mot Häcken. Hela veckan innan den matchen hade jag ångest, att missa en sådan match där allt skulle avgöras. En sån match upplever man kanske bara en gång i karriären.

Vi åkte upp till Göteborg med gott självförtroende. Jag kom ihåg att jag satt i massagerummet och tittade på guldhattarna som stod gömda där och förbannade det gula kortet. Matchen blev en stor besvikelse, att stå vid sidan och inte kunna medverka (jag var i mitt livs form) kändes bittert. Jag minns tomheten efter matchen, stämningen i omklädningsrummet, bussresan hem, mottagande på knutpunkten som inte blev av, den tunga silverfesten som tog slut innan den börjat.

Kan än idag känna av detta. Absolut mitt värsta fotbollsminne.”

Umgås du fortfarande med någon från din tid i HIF?
“- Ja, jag umgås med Ulrik Jansson och Andreas Jacobsson från min tid i HIF, Andy spelade jag även med i Hansa. Umgås även med Jesper Jansson som jag aldrig spelade med i HIF.”

Följer du HIF’s framfart idag?
“- Ja, jag följer HIF dels genom Ulrik och Jesper men försöker även se några matcher live. De andra matcherna ser jag på TV.”

Vad tycker du om HIF’s vårsäsong?
“- Våren har varit helt fantastisk. Jag gillar lagbygget med att ta hem proffs med HIF anknytning och sen ”krydda” det med unga hungriga spelare. HIF ser stabilt ut med många löpstarka spelare, gillar att man sätter hög press och vinner bollen högt upp på motståndarnas planhalva. Får bara stommen med Erik, Lantz, Christoffer, Lindström, Pär vara skadefria tror jag HIF har en jättechans att vinna guldet.”

Du är fortfarande aktiv som spelare, hur går det?
“- Ja, jag spelar fotboll med Räppe i Div 3 och det har börjat sådär. Vi har 4 poäng efter 6 omgångar. Jag spelar centralt på mittfältet, vinner en del boll men går inte lika ofta i djupled som förr. Tycker fortfarande att det är väldigt roligt att spela fotboll. Den känslan du får av att vinna matcher hittar du inte någon annanstans i livet.

Jag tränar också min son som är 8 år gammal, han spelar i Öster. Att träna smågrabbar och se deras utveckling är också en härlig känsla. Att se moment man tränar fungera i match gör mig lycklig.”

Avslutar med att tacka Peter för den öppenhjärtliga intervjun och Peter låter hälsa att han återkommer gärna, i mån av tid, till Allt Om HIF med fler anekdoter och reflektioner om HIF.