2359 km till Allsvenskan

Samtidigt som Granen, och övriga svenskar, jagar framgångar i Sotji – 2359 km bort – så känns det som att HIF har minst lika lång väg att vandra för att nå tillbaka till Allsvenskan. I dagsläget känns det nämligen som att ett återtåg till fotbollens finrum vilar på en enda persons axlar…

Visst, två ynka förluster under våren är inget som egentligen kan ses som ett misslyckande. Men för HIFs del handlar det mer om sättet som man genomfört vårsäsongen på än de faktum att man “bara” tappat 14 av 42 möjliga poäng. Dessutom väntar ju våravslutningen mot ett Falkenberg som imponerat stort och endast tappat fyra poäng hemma på Falcon Alkoholfri Arena

Årets HIF-upplaga gav oss rejält med självförtroende efter en försäsong där man gick obesegrade trots motstånd som Sundsvall, Örebro, Norrköping och AIK. När premiären (den riktiga premiären) så slog man enkelt bort benen för Öster och vann med komfortabla 3-1 på Olympia. Efter 5-1, i omgången efter, mot Frej så visade laget att några fadäser mot tänkta bottenlag fanns det ingen risk för och vi supportar började snacka om de resterande 28 omgångarna som en ren transportsträcka mot Allsvenskan. Vi var helt enkelt oslagbara…

0-2 mot Eskilstuna och 1-1, mot Brage, var till viss del acceptabelt då inget lag går obesegrat genom en säsong och när Gais fick vända hemåt, med en uddamålsförlust, från Olympia då kändes det som att ordningen var återställd. Låt gå för att spelet hade börjat se lite knackigt ut men det var ändå ingen fara på taket då HIF, trots en förmåga att inleda matcherna katastrofalt, verkade ha en extra växel att lägga in i de andra halvlekarna. Sen kom derbyt mot BoIS…

Nykomlingarna drog upp ett tempo vi inte sett vårt kära HIF göra under vårsäsongen men trots detta såg vi ut att, med 10 minuter kvar, ändå plocka den där trean som kännetecknar ett lyckosamt topplag mot ett otursförföljt bottengäng. Ett fegt byte ställde dock till det och, med facit i hand, räddade snarare HIF en poäng istället för att kammat noll

Kritikerna vaknade till liv och plötsligt hade PeO gått från ” han är nog rätt bra ändå” till det mer traditionella “avgå PeO”. Fem dagar senare kröp dock pöbeln tillbaka ner i sina hålor när HIF sänkte serieledande Örgryte, på hemmaplan, med klara 2-0. Fyllda av självförtroende ( trodde vi i alla fall) åkte man till Borås Arena där ett föga imponerande Norrby skulle visa sig bli en rejäl utmaning men där Mamudo Moro frälste oss med matchens enda mål.

Efter segrar mot Jönköping och Degerfors, samt en otursam poängförlust mot Gefle stundade en inställd premiärmatch, mot Halmstad, där hallänningarna plötsligt börjat få upp både flyt och ånga vilket innebar säsongens andra förlust.

Oavsett så skulle vi justera läget när vi åkte upp till Varberg och mötet med ett lag som led av en usel form och fem raka förluster. Tji fick vi! Fyrtiofem minuters spel och 2-0 till ett Varberg som riskerar att gå under såväl sportsligt som ekonomiskt. Vi gör en stark upphämtning och når 3-3 men spelmässigt så har vi en lång väg att vandra

I går tog vi emot ett Värnamo som skrapat ihop 5 poäng på hela säsongen och, förutom en frispark, slänger vi iväg vårt första skott på mål efter 28 minuter! Nästan en hel halvtimme får alltså Roar Hansens deltidare lulla runt på Olympias matta utan att behöva frejda sitt mål…

Bojanics frispark räddade dock tre poäng till oss och en tillfällig andraplats ger oss en veckas andrum

2359 kilometer härifrån levererar Andreas Granqvist några av de bästa insatserna i sin karriär. Frågan är om 33-åringen någonsin varit bättre? Oavsett hur det går för Sverige i detta VM-slutspel så kan troligtvis Granen välja mellan ett antal lukrativa avtalsförslag från ligor runt om i världen. Men han väljer att komma hem till HIF för att försöka hjälpa laget i sitt hjärta att ta klivet tillbaka till Allsvenskan.

Andreas Granqvist är redo för HIF men är HIF redo för Andreas Granqvist? 2006 var han själv med om en liknande situation när Henrik Larsson vände hem från en av Sveriges mest fantastiska proffskarriärer stod hela Helsingborg med öppna armar och förväntningarna skruvades upp till max på både Larsson och HIF. Det blev en cuptitel (2006) men i övrigt blev det rätt magra resultat innan Henke avslutade spelarkarriären 2009.

Den allmänna känslan var att laget förlitade sig blint på att “allt löser sig” vi har ju Henrik Larsson i laget. Förhoppningsvis är våra HIF-spelare numera lite mer förberedda och klokare på att en spelare inte gör ett lag. Det kommer krävas oerhört mycket av Granens medspelare och att Bojanic, Dahlberg, Hansson och övriga gänget måste lyfta sig ett antal snäpp kan vi nog vara rörande överens om.

Mot Falkenberg hoppas jag att de spelare som vill vara med och leka till hösten visar sig från sin bästa sida. Låt oss avsluta vårsäsongen med tre poäng och ge Granen de absolut bästa förutsättningarna att hjälpa oss tillbaka när han nu vänder hemåt. Bevisa för oss supportrar, och er själva, att målet är närmre än vi tror – inte 2359 km bort…