HIF = Mythbusters!

När jag vandrade hem den 6 april efter premiären på Olympia var jag nöjd, det verkade som HIF äntligen lärt sig att stänga matcher och inte huvudlöst anfalla matcherna igenom. HIF hade kanske blivit cyniska HIF?

Men säg den glädje som varar, tänker då närmast på hemmamatcherna mot Halmstad och Trelleborg där man föll tillbaka till gamla synder och tappade värdefulla poäng. Vad hände med cyniska HIF där? Nåja, Rom byggdes ju inte på en dag och allsvenskan varar 30 omgångar innan man kan dela ut den fetes pokal.

Ett annat glädjeämne under våren har varit spelet i svenska cupen, något som HIF av tradition alltid har haft svårt att ta på allvar, vem glömmer till exempel Enskede?

Men nu går man in med en 100 % inställning och kör över motståndet, senast Gunnilse som krossades med 7-0. Det ”gamla” HIF hade i bästa fall lyckats med en krampaktig 2-1 seger efter förlängning. Nya cyniska HIF går ut och gör sitt jobb. Varken mer eller mindre. Jag gillar det!

Missräkningarna har kommit i de väntade matcherna, Örebro borta till exempel.

Ja, Örebro har konstgräs. Nej, det är inte av senaste modellen. Ja, visst kan man odla en gräsmatta i Närke om man vill. HIF´s problem är att man redan innan man kliver på bussen till Örebro har bestämt sig för att man inte kan vinna på konstgräs. Då blir det faktiskt svårt att vinna också om man så att säga gett upp matchen på förhand. Varför gör man det?

Get over it!

Vissa lag och arenor är som kryptonit för HIF, BK Häcken är ett sådant lag. Rambergsvallen är en sådan plats. Sen ska man inte glömma det faktum att Peter Gerhardsson är en mycket kompetent tränare och kan sitt HIF, inte Bajen alltså, utan och innan.

Vi har fått se ett antal genombrott under våren också, Pär Hansson, Marcus Nilsson, Marcus Holgersson och Marcus Bergholtz. Joel Ekstrand räknas inte då han slog igenom redan förra året mot PSV Eindhoven. Kanske borde man kalla HIF för Marcus IF med tanke på alla ”Marcusar” det finns i laget?

Lite nostalgi också, för 30 år sedan hade den där lilla klubben vid brofästet sin största framgång. En finalförlust. I mästarcupen som Champions League hette då. Det var inte fullt så komplicerat att ta sig dit som det är idag med seedningar och när de ”de stora” länderna har flera lag med och de små länderna måste kvala för att ens ta sig in i turneringen. På den tiden när MFF tog sig till final var det fyra omgångar dit sedan var man där.

Det som är mest intressant med MFF´s bedrift var att i princip hela laget var från Skåne.

Vad har det att göra med HIF kan man undra?

Tittar man på dagens HIF så ser man vid en snabb genomgång att 14 man av 24 i truppen kommer från Skåne, varav en majoritet är spelare för startelvan. Var det inte HIF som var hotet mot svensk fotboll med alla sina Afrikaner i laget?

Kanske dags att döda den myten nu bland alla andra lags supportrar och diverse proffstyckare, samtidigt vill jag att HIF fortsätter att döda myten om att de inte kan stänga matcher. Gärna med att vinna med 1-0 över Kalmar imorgon efter ett tidigt mål av Rasmus och sedan spela på säkerhet.

HIF = Mythbusters!