Försvar är bästa anfall – En hyllning till Olympiapublikens grovjobbare
Man brukar tala om publiken som den tolfte spelaren – ett komplement som skall lyfta fram startelvan under 90 minuter. Jag
skulle vilja sticka ut hakan och säga att publiken inte bara kompletterar spelarna. De är en startelva i sig, och de största drivkraften finner vi längst bak i leden.
HIF:s publik kan likt många andra lags enkelt liknas vid en 4-4-2-uppställning. Längst fram finns anfallarna – klacken, den offensiva kraften. De som hörs mest, tar störst plats och som på egen hand kan avgöra en hel tillställning. Likt ett lag utan anfallare är en publik utan klack uddlöst och utan fantasi. Bland allmänheten och media målas oftast oftast de offensiva krafterna upp som matchvinnare – målgöraren blir hjälte och klacken är de enda sanna supportrarna i med- och motgång. Även här skulle jag vilja göra ett instick. För hur många matcher avgör anfallarna utan framspelningar från sina försvarare?
“0-0 är alltid en poäng”, brukade Lars Lagerbäck säga under sin tid som förbundskapten. Visst kan det låta tråkigt, men en liten sanning finns i uttalandet. För även om ett lag har en bländande klack på läktaren och starka offensiva krafter på planen så måste någon vara grunden och börja grovjobbet. Dessa grovjobbare finner vi bland östra läktarens nedre sektioner från mitten och bort mot norra ståplats. Här trängs äldre HIF-spelare och supportrar som upplevde sina första fotbollsmatcher liggandes bakom Rio-Kalles bur. I våt och torrt säger de hejdå till frun och vallfärdar med sittdyna i ena handen och kaffekopp i den andra till Olympia oavsett om motståndet heter Enköping, Västra Frölunda eller Inter. Även om de kan ses som den trista och tystlåtna delen i publikens startelva utgör de en ovärderlig grund att stå på. Guldläge eller bottenträsk – platser fylls ut och pengar betalas in. Sånt ska aldrig underskattas.
De är en stor famn att vilja sig emot i motgång, och även om de gör en del vilsna offensiva utspel och slår en del sneda långbollar lägger de iallafall en god grund för att hålla tätt bakåt match efter match. Och längst bak, likt en libero, cirkulerar jag och delar med mig av synpunkterna från publikens backlinje efter varje match under rubriken “Rapport från 22:an”. På återseende!
Är 22:an den gamla Stattenaläktaren där vi pågar stod och skrek, eller låg bakom målet när derbymatcherna mellan HIF och Malmö med publiksiffror på 25000 inte var en ovanlighet. Många roliga minnen har man därifrån. Din mormor är min syster. Din morfar och jag är gamka lagkamrater i rodd. Lycka till med journalistutbildningen så du blir en del av den tredje statsmakten,
Jag kommer att följa denna sida mycket noga nu i slutskedet.
Gå för GULD.