Ett par gånger om året får svensk klubbfotboll en chans att visa upp sig inför resten av fotbollseuropa innan de faller i glömska igen. Igår fick HIF sina 15 minuter i rampljuset. Efter 13 minuter var det ridå ner.
För att som fotbollsklubb lyckas i Europacupspel finns det i regel två enkla kriterier att fylla. Det ena är att inte släppa in mål på hemmaplan, det andra att inte bjuda på enkla misstag. Igår lyckades HIF med inget av dem. Bjuder man på stora ytor mellan ytterback och mittback som vid 1-0-målet och på mål vid fasta situationer som vid 2-0-målet förtjänar man inte en Europa League-plats. Det må funka mot ett sargat bottenlag i Allsvenskan, men inte när miljonintäkter och gruppspel står på spel.
Att som krönikör konstatera att det bästa laget vann är att plocka uppenbara poäng. Men jag kan ändå inte låta bli, Standard var helt enkelt bättre. När HIF gjorde sin sämsta insats sedan Conny Karlsson tog över dominerade belgarna på samtliga positioner. Före matchen gick snacket bland HIF-spelarna att det skulle smällas på för att skrämma belgarna. Detta fick vi inte se mycket av, istället tog Standard snabbt över både fysiskt och spelmässigt. Firma Gashi/Mahlangu fick små ytor på mittfältet och kunde inte fördela passningar till kant och anfallare där det oftast slarvades när tillfälle till anfallsuppbyggnad väl gavs. Felpassningar, individuella misstag och förlorade närkamper avlöste varandra och innan jag hunnit tänka på grupplottning och vändning a lá Heerenveen tilläts Mbaye för mycket yta och kunde iskallt chippa in ett ledningsmål. Vi har vant oss vid ett HIF som flytta på berg i underläge. Tyvärr hade inte det HIF vi fick se ikväll orken att ens röja undan några stenar.
Det var intressant att se tränare Karlssons andra försök till en ny anfallstaktik. Precis som senast mot Halmstad startade Thern som släpande forward och skickade Jönsson ut på kanten. Effekten uteblev, dels på grund av Thern och Sundins svaga insats och dels på grund av Standards täta försvarsspel. Karlsson fick snabbt skrota sin plan, efter första baklängesmålet gick HIF över till 4-4-2 och i paus blev Thern utbytt. Är detta Connys plan B vid en försäljning av Jönsson är jag mycket oroad.
Ungefär samtidigt som slutsignalen ljöd framförde Thomas Öberg, sångare i Bob hund, låten ”Festen är över” inför ett fullsatt Stortorget på Malmöfestivalen. Det kändes som om han sjöng för hela Olympia också.
Dagens lirare: May Mahlangu. Slet och kämpade tappert på innermittfältet, en av få godkända HIF-spelare.
Dagens citat från sektion 22: ”Snälla, bara blås av eländet”. Uppgiven herre några rader bakom.
Dagens tråkigaste slut: Peter Larsson kom inte upp i den klass som var värdig hans avslutning.
Dagens ”Always look on the bright side of life”: HIF slipper lägga ner tid och ork på europaspel och kan istället koncentrera sig på att spela hem ett allsvenskt guld.
Dagens konstigaste: Varför meddelandes några speakermeddelanden på franska men inte på svenska?
Lämna ett svar