I skrivande stund så går det bra för både Martin Fribrocks lag, Esbjerg, och HIF, fast i två olika divisionsnivåer.
Martin om Esbjerg
Den 29 maj kl. 18.00 går slutsignalen i matchen mellan Esbjerg och Randers. Matchen slutar 2-2. Resultatet innebär att Esbjerg åker ur högstaligan i Danmark, SAS-ligan.
– Det kändes såklart jättetråkigt att åka ur ligan. Första och förhoppningsvis enda gången man får vara med om något sånt, säger Martin Fribrock och fortsätter:
– Förra säsongen var dålig redan från början.
Esbjerg inledde förra årets säsong med att förlora fyra raka matcher.
– När man kommer så mycket efter från starten så är det väldigt svårt att hämta igen det, säger Martin.
Ibland fanns det ljusa stunder för Esbjerg under säsongen, då laget hittade in i några “stim” och tog några vinster och poäng i rad.
– Vi spelade helt okej och till och med bra i många matcher, men hade otroligt svårt att göra mål.
Trots det prekära läge som Esbjerg hamnade i, så hade laget, in i det sista, flera chanser att klara nytt kontrakt. Men Esbjerg lyckades inte. Laget blev sist i ligan och åkte ut. Numera är det alltså spel i andradivisionen (Viasatdivisionen), som gäller.
– Av vad jag sett så är det markant skillnad på nivå mellan högsta- och andraligan, som det såklart ska vara, säger Martin.
Det kännetecknas inte minst av skillnaden mellan Esbjergs förra säsong och årets, då laget har förvandlats från jumbo till serieledare efter fyra matcher.
– Rent resultatmässigt så är vi nöjda. Spelmässigt finns mer att önska. Men det är något vi jobbar på varje dag och till skillnad ifrån många av våra konkurrenter i ligan, så är vi heltidsproffs och har ett litet övertag med det. Därav att det enda som gäller denna säsong, är att komma minst tvåa så vi går direkt upp igen. Finns inget annat som gäller.
Försäsongen för Martin kändes väldigt bra och han fick göra en del matcher. Men han har inte kunnat delta i den inledande parten av säsongen.
– Jag har inte gjort någon match än på grund av, just det, skadebekymmer.
Martin har varit skadedrabbad de senaste 2, 5 åren och missade hela förra säsongen.
Vad är det som driver dig till att försöka komma tillbaka till fotbollsplanen igen?
– Ja, säg det… Nämen, min vilja att ta mig tillbaka ifrån allt jag varit genom grundar sig, i stor del, i att jag bestämt mig för att ta mig tillbaka. Jag vill kunna spela fotboll på hög nivå igen och det enda sättet att lyckas med det är att ge allt jag har i min rehab. Självklart har man haft många dåliga dagar då man bara vill ge upp. Men det är då viljan och kärleken till sporten tar över. Min inställning har hela tiden varit att jag ska ge allt jag har och träna så hårt jag kan för att komma tillbaka. Skulle det inte lyckas så har jag i alla fall gjort allt jag kunnat.
På grund av att Martin missade hela förra säsongen så var det svårt för honom att känna samma besvikelse över Esbjergs nedflyttning, än de som hade spelat och kämpat hela säsongen.
– Mest lider man ju med supportarna och klubben.
Martins skadebekymmer är en ganska enkel anledning till att han har stannat kvar i Esbjerg, fast att klubben degraderades en division.
– Jag hade varit skadad under en längre tid och inte kunnat visa upp mig på A-lagsnivå, och hade på grund av det inte jättemycket intresse kring mig. Det fanns visst intresse som lockade, men det blev inget med det. Var inget som gjorde speciellt mycket då jag kan få möjligheten att “komma igång” ordentligt under mitt sista år i Esbjerg och efter det möjligen kunna hitta något annat.
Du säger att du hoppas på att hitta något annat efter Esbjerg. Skulle det kunna vara en återkomst till HIF? (Förutsatt att du har kommit igång i Esbjerg och känner dig frisk)
– Haha, det är något som dessvärre är helt omöjligt att svara på. Självklart skulle jag vilja komma tillbaka till en välmående och bra klubb som HIF. Först och främst måste jag prestera så pass bra så HIF vill ha mig på Olympia igen. Tiden får utvisa helt enkelt.
Martin om HIF
Martin tycker att det har fungerat väldigt bra för HIF under årets säsong.
– Signifikativt för ett topplag är att man vinner även när man spelar dåligt, och det har HIF gjort. Men i de flesta matcher har de spelat underhållande fotboll och vunnit, då med.
Tre spelare som har imponerat extra mycket på honom är Pär Hansson, Peter Larsson och May Mahlangu.
– Pär har ju gjort många helt poängavgörande räddningar. Plus att han är kapten och styr sitt lag på ett bra sätt.
– Peter har ju genom sitt spel visat vilken bra spelare han är och det är enormt viktigt att ha några stabila pjäser i backlinjen som presterar varje match. Laget har kunnat känna sig trygga och säkra genom att ha en säker linje där bak och på så sätt kunnat anfalla så pass bra så att många matcher vunnits. Sen har han ju lyckats göra några viktiga mål dessutom som inbringat viktiga poäng till laget.
– Mays spel talar ju för sig självt. Han verkar kunna löpa jorden runt och tar rätt beslut på planen mer eller mindre varje gång han har bollen. Men allra viktigast har han kanske varit i sitt spel utan boll. Drevet och motorn på mitten helt klart och presterat på väldigt hög nivå hela säsongen.
Det har varit en frejdig “spelarkarusell” i HIF under sommarens transferfönster, som har gjort stora hål i HIF:s lag. Marcus Nilsson var förste man på tur att bli utlandsproffs, i holländska FC Utrecht. Alexander Gerndt följde Marcus till samma klubb. Mitt i allt blev Marcus Bergholtz utlånad till norska Stabaek samt att Peter Larsson blev tvingad tillbaka till FC Köpenhamn efter att tiden för hans utlåning till HIF gått ut den 26 augusti. Siste spelaren att lämna HIF var Rasmus Jönsson, som gick till Vfl Wolfsburg för spel i tyska Bundesliga. Som ersättare har HIF hämtat in forwarden från norska Haugesund, Thomas Sörum (som har gjort 45 mål på 77 matcher för Haugesund), mittbacken från belgiska Gent, Erlend Hanstveit (26 U21-landskamper samt 5 A- landskamper för Norge. Han tog även guld med Brann 2007 samt cupguld 2004), islänningen Gudjon Pètur Lydsson från Valur, Alvaro Santos från GAIS, Sebastian Carlsen från Inter och Jörgen Skjelvik från Stabaek.
– Jag vet för lite om de nya spelarna för att kunna säga något om det. Alvaro känner jag såklart till och det är en fantastisk spelare i sina bästa stunder. En spelare som har mycket att bidra med.
– Men om man ser till vilka spelare som försvunnit så har jag svårt att se att debit och kredit går ihop fotbollsmässigt, men det återstår att se. Men HIF, precis som de flesta andra klubbarna, måste säkra sin framtid genom försäljningar av spelare och ekonomiskt så har de en ännu bättre grund att bygga vidare sitt lag på nu.
En som har försvunnit från HIF är alltså Martin Fribrocks förre lagkamrat i Halmstads BK, Peter Larsson.
– Jag är glad för hans skull att han fick komma “hem” och visa upp vilken klasspelare han är. Men jag tycker det är synd för laget att tappa en så pass bra spelare som Peter. Dessutom så unnar jag honom att få vinna Allsvenskan. Vinner HIF så får han såklart medalj, men jag vet att han gärna varit med ända in i mål, så att säga.
För att HIF ska kunna gå ända in i mål så måste “di röe” först möta, i tur och ordning: Häcken, Mjällby, Elfsborg, GAIS, Norrköping, Gefle och avslutningsvis AIK
– Nyckeln till allting, i mina ögon, sitter i matchen i Borås (mot Elfsborg). Lyckas man med att inte förlora den så tar HIF guld. Vid förlust så blir det en spännande avslutning. Men jag hoppas för både HIF, supportrarna och stadens skull att man säkrar den ädlaste valören på medaljen, avslutar Martin Fribrock.
Lämna ett svar