Sändningen avslutas, surret från TVn tonas bort när jag stänger av den. Ute är det kallt och tyst, precis som på Borås Arena efter slutsignalen. Jag viker metodiskt min HIF-halsduk och lägger den på hatthyllan under en djup suck. Är jag besviken? Ja. Är jag deppig? Ja. Är jag orolig? Inte det minsta.
Det som i supporterled under de senaste veckorna kallats för guldmatchen blev på förhand istället en helt vanlig toppmatch, med en viktig skillnad – den var helt ovanligt. Efter en helt fantastisk första halvlek från båda lagen försökte jag komma på när jag senast sett en lika sprudlande och händelserik allsvensk halvlek. När spelarna tågade in efter pausen hade jag fortfarande inte kommit på en match som höll samma mått. Under de första 45 minuterna fick vi se fler anfall än Halmstad lyckats skrapa ihop under hela säsongen och mer hjärta än i Frank Lampards glidtacklingar. Flera gånger i år har media dödsförklarat allsvenska fotbollen och isåfall vaknade den till liv ikväll.
HIF åkte på sin blott andra förlust i år. Dock inte på grund av att di röe var dåliga utan på grund av att Elfsborg helt enkelt var för bra. HIF fick ikväll smaka på sin egen medicin då det var Elfsborg som istället rullade runt och enkelt sökte passningar ut på kanten där inläggen alltid hotade. Niklas Hult kvittering kunde lika gärna ha varit Thomas Sörums 1-0-mål i söndags. Istället fick vi se ett Helsingborg som på klassiskt bortalags-manér tog ett extra steg hem och satsade på kontringar där Erik Sundin vid flera gånger var lysande i sina löpningar men där de kliniska avsluten lös med sin frånvaro. I en rättvis värld hade Sudden kanske gjort fler än ett mål i afton, men då ska vi också komma ihåg att Hults skott på övertid också fick ett orättvist öde.
10 poäng blev på 90 minuter 7 och man kan lätt fråga sig om detta nu var början på slutet för HIFs hänsynslösa framfart i Allsvenskan. Men lika lätt kan man också se tillbaka och se hur HIF tacklat liknande situationer. Förra säsongen förlorade HIF guldderbyt, men åt på några omgångar ikapp försprånget. Efter brakförlusten mot Standard gick HIF in på Olympia och vann med 2-0. Jag är helt övertygad om att HIF skrattar sist, och även bäst den här gången med.
Kvällens lirare: May. Springer konstant och stressar alltid motspelarna till misstag.
Kvällens solklaraste: Elms tröjdragning på Holgersson som inte ens jag hade missat.
Kvällens nick: Jesper Christiansens huvudräddning på Sundins friläge
Kvällens soffcitat: “Nejnej, inte Lindström!” Straffen satt säkert ändå, som tur var.
Kvällens farligaste: Niklas Hult. Kunde Thern inte tagit med honom till HIF från Värnamo. Vilken lirare, trots pannbandet.
Inte en skam att förlora på Borås arena men det märktes nu att laget tvingats formera om. Backlinjen var inte tillräckligt bra och de ständiga långa uppspelen förlorades 9 gånger av 10. Jovisst, Sundin sprang riktigt bra men avsluten? Inte godkända. Nu tror jag inte att denna förlust är avgörande för fortsättningen men jag vill se en återgång till vårt normala spel igen och ett stabilare försvarsspel för det har brustit i några matcher nu. Baffo kan nog bli bra men har idag en alltför hög felprocent och norske vänsterbackens uppspel gör mig lite fundersam?
Då jag inte har Canal+ får jag lita till Sportradion, vilket inte är helt fel, men när man ser hör Thomas Wernersson på TV som hela säsongen bara hyllat Elfsborg blir man förbannad. Nu blev detta inte alls någon guldmatch, så jag säger som du Philip: Jag år inte orolig.
Efter så många matcher utan förlust kommer alltid den första förlustmatchen allt närmare. Vem har sagt att Mjällby som möter Elfsborg nästa gång inte fortsätter att slåss för att hänga kvar i allsvenskan?
Gå för guld!!!!