Rapport från bortaläktaren – GAIS borta

Att fotboll inte är på liv och död utan viktigare än så har jag hört flera gånger men i ärlighetens namn aldrig upplevt själv. Fram tills Erik Sundin rullar in 2-1, Ranegie nickar in 1-1 i Malmö några timmar senare och får en bil med fyra euforiska tonåringar på E6an och sedan en hel stad att koka. Det blir inte större än så här. 

HIF åkte till Göteborg för att ta död på en serie som kallats världens jämnaste men som i år bara handlat om den röda maskinen från Sundets pärla. De ställde upp med en startelva där inte ens hälften av spelare inte hade haft en given plats i början av säsongen. Man lät GAIS hålla i bollen och göra misstag för att sedan själva göra mål på de tillfällen som gavs. Även om guldfrossan gjorde sig påmind i början kan den inte ha påverkat Hanstveits beslutsamhet eller Sundins kyla. Tidigare har HIF varit mästare på att vinna matcher, men inte serier. I år har man äntligen kunnat lyckas kombinera de båda kriterierna.

Årets mästare är mycket väl de mest förtjänta någonsin i Allsvenskans historia. HIF har sålt för 80-90 miljoner, haft interna krismöten och enligt Edman egentligen inte haft kvalitéer för mer än kvalplats. Lägg dessutom till att två mittbacksgeneraler, en före detta lagkapten och två skyttekungar lämnat för europaspel. Egentligen ska det inte vara möjligt, men om det är något som vi lärt oss den här säsongen är det att HIF inte bryr sig om vad som är omöjligt. 23 raka omgångar i serieledning säger det mesta.

I dagens trupp är alla guldhjältar, alla är segrare och alla har varit avgörande under hela säsongen. Men förutom Conny Karlsson som på två år uppnått mer eller mindre legendarstatus på Olympia skulle jag vilja lyfta fram en spelare som fullkomligt burit laget på sina axlar igenom serien. Pär Hansson har aldrig haft en dålig dag och stått för fler matchavgörande ingripande än någon annan HIF:are någonsin gjort under en säsong. Erik Hamrén, här har du din framtida målvakt! Han har varit lugnet som gjort att HIF klarat sig undan hybris och istället kunnat koncentrera sig på sitt eget race. Snart får han nog ett eget race att ta hand om, nästa säsong ligger högerfilen mot fotbollseuropa vidöppen.

Jag vaknar upp till guldlöpsedlar, lyckliga helsingborgare och en stad som ännu inte riktigt verkar fatta vad som hänt. Inte jag heller. För tretton år sedan grät jag på hemvägen från Gamla Ullevi efter att di röre förlorat guldet till AIK. Ett år senare fick jag uppleva mitt första SM-guld med Champions league-spel som följd. De tolv åren fram till årets guld har gett oss ett konkurshot, en legendars hemvändning, europaspel och misslyckade guldförsök. Det har varit en gastkramande och känslomässig berg-och-dalbana. Jag är otroligt glad att jag aldrig hoppade av.

Knappt hade bengalrölen börjat tunnas ut i olympialuften innan jag börjar drömma mig vidare mot torsdagens match. Vi har ju en trippel att säkra.

Dagens fundering: Måste vi spela tre matcher till? Kan vi inte bara slänga ut några bollar, köra fem prickar på Pär Hansson och dricka öl med Lindström i avbytarbåsen?

Dagens lirare: Alla!

Dagens nallebjörn: Alvaro Santos. Trots hans svaga insatser under året är SM-guldet mycket väl förunnat för Olympias kelgris.

Dagens hjärnsläpp: Gissa tre gånger, va? Ledtråd: Hemåtpass.

Dagens skönaste: Sundin fick ett friläge, och tryckte in den i mål. Vem trodde det efter misskavalkaden mot Elfsborg?

Dagens ramsa: ”Vem ska vinna nu, Thomas Wernersson?”. Ja, vem? Fortfarande Elfsborg?