Två matcher kvar innan det är dags att ställa in Lennart Johanssons pokal i prisskåpet och skriva in 2011 i historieböckerna som det år då HIF tog sitt första SM-guld under 2000-talet. Det dröjde lite längre än vi hade önskat men det var inte desto mindre välkommet när det kom.
Mallen följdes också, precis som 1998-1999. En andraplats i allsvenskan följdes upp av en seger. Förra året lyckades vi ju dessvärre tappa guldet till konkurrenterna några mil söderöver.
Men årets guld är faktiskt en riktig bragd. Att tappa en handfull nyckelspelare och ändå lyckas avgöra med tre omgångar kvar är utan tvekan den mest imponerande insats ett svenskt fotbollslag gjort i mannaminne.
Nu ser vi fram emot ett avancemang i cupen också så året kan avslutas med ännu en cuptitel!
Lägg därtill att kassan fått en rejäl påfyllning och att det ser ljust ut för ekonomin även nästa år när det blir kval till Champions League. Jag vet att det också innebär utgifter men rätt hanterat (och det räknar jag med att nuvarande styrelse och ledning ska klara av) så bör det innebära ett hyggligt tillskott för framtiden.
Måndagens match mot Gefle känns väldigt lite upphetsande men jag hoppas innerligt att spelarna orkar tända till och komma ifrån insatsen med hedern i behåll.
Det blir rimligtvis lättare att höja sig på söndag när AIK kommer till Olympia eftersom det då kommer att vara fullsatt av supporters som vill hylla sitt guldlag. Möjligen kan det också finnas ett visst mått av revanschlystnad eftersom säsongens första förlust kom just mot AIK på Råsunda.
Förra helgen träffade jag, helt oväntat, en välkänd HIF-profil på Enavallen i Enköping där hemmalaget spelade säsongens sista match, som var ett derby mot Västerås IK. Matchen var avgörande för om ESK skulle vinna division 2 och gå upp i division 1, Norra. Några dagar före matchen hälsade jag förresten på i föreningens kansli och såg en löpsedel som framkallade obehagliga minnen. ESK gjorde ju ett år i allsvenskan 2003 och klubbens historiska första seger (det blev inte så många fler) kom på Olympia i en match som fortfarande kan ge många HIF-are mardrömmar. Det blev 0-4 och jag och alla andra HIF-are skämdes långt efteråt. Snacka om underskattning. Den missen blev nog lärorik för HIF.
Nåväl, den här gången var det HIF:s scout Reine Almqvist som kom på besök till Enavallen. Den mannen får uppenbarligen aldrig nog av fotboll. Han åkte nästan 60 mil för att se en division 2-match under landslagsuppehållet. Och jag lovar han hittade knappast några spelare där som lär bli aktuella för HIF de närmaste åren. I ESK spelar förvisso ”lillebror” Joel Rajalakso (storebrorsan Sebastian lirar i Djurgården) som blev skyttekung i serien, men han har en bra bit kvar innan han kan bli något för allsvenskan.
Jag snackade lite med Reine efter matchen och han konstaterade då att ESK-killarna gör klokt i att fortsätta utvecklas i nästa serie innan de ens funderar på att lyssna till locktoner från några klubbar i högre sammanhang. Han var dock aldrig inne på kansliet, så han slapp bli se den där otäcka löpsedeln och bli påmind om vad underskattning kan innebära…
Men om Reine åkt lite längre norrut hade han kunnat få se mannen som blev Sverige bäste manlige målskytt i år. Engelsmannen Brian Wake, som lirar i div. 2-klubben Österund har stänkt in hela 24 mål i år. Nu har han hunnit bli 29 år så jag tvivlar på att han får chansen göra karriär i någon elitklubb. Men han kan bli en attraktion i norrettan 2012.
Gissar att Reine Almquist och övriga i HIF får leta skyttekungar på annat håll.
Man kan ju hoppas att Conny & Co “luftar” lite spelare som står på tillväxt eller väntat troget på bänken för sin chans, men misstänker att Connys formel för hur man ska spela innebär inte för mycket förändringar så lär inte bli någon Daniel i mål eller Ohlander/Ramadan (fast de är väl skadade bägge?) – Carlsén lär få chansen med tanke på Mays avstängning dock!