Det talas ofta om hur viktig kontinuitet är i fotboll. I så fall är HIF illa ute. Årets trupp har väl luftats mangrant, möjjligtvis med undantag för Sverker, som ännu inte fått en inhopp. Målvaktsposten är något av ett undantag, eftersom Pär stått alla tävlingsmatcher utom de inledande matcherna i Svenska Cupen. Backlinje, mittfält och anfall har hittills varit rena tombolan. Anfallet är ett bra exempel. På rak arm minns jag följande anfallare anno 2009: Larsson och Jönsson. Makondele och Sundin. Holmkvist. Unkuri. Omsättningen i backlinje och mittält är inte långt därefter.
Ni ser själva. Inte lätt för Bosse och laget att bli samspelta, men en ny uppställning i varje match. Därför är jag inte förvånad över att HIF:s fina spel från förra året kommit av sig. I början av säsongen trodde jag att det berodde på att spelarna hade ett störra defensivt fokus och att de offensiva kombinationerna ble lidande. Men nej. Vi släpper in ungefär lika många mål som tidigare, men det är allt lite tunnare framåt. Spelet klickar och det är inte utan att publiken suckar upgivet och att forumen på Internet fylls med besvikna inlägg som i vissa fall gå så långt att man totalsågar spelet.
Segern hemma mot Zestafoni, som satt hårt inne, var en sådan match. Alla var såklart oerhört glada över resultatet, men efteråt suckades det över en blek insats. Någon skrev till och med att det måste ha platsat på topp-3 sämsta på Olympia någonsin.
Så fel man kan ha. Enligt mig var segern årets bästa insats på flera vis, och då menar jag inte bara att vi vann och därmed har kvällens godbit att se fram emot. Nej, äntligen, ÄNTLIGEN, vann vi en match trots att spelet inte fungerade, därför att laget vägrade vika ner sig och fotsatte kämpa.
Ni som läser vad jag skriver regelbundet har nog redan hört det här några gånger, men Erik Edmans visdomsord förtjänar att upprepas: Om spelet inte stämmer, kan man åtminstone springa skiten ur sig. Det gjorde HIF: Både bildligen och bokstavligen. Stora delar av laget spelade trots magsjuka. Det gör segern än mer imponerande.
Kontinuitet kan vi bara drömma om. Bosse kommer fortfarande få jonglera med truppen med tanke på skador, täta matcher och avstängningar framöver. Det kommer många matcher där spelet inte kommer att fungera som vi vill.
Det gör inget. Nu vet vi att vi kan uträtta under, förlytta berg, helt enkelt flytta gränsen för det möjliga – när vi springer skiten ur oss. KÄMPA, HIF!
Lämna ett svar