När Age Hareide och Stefan Schwarz möblerade om i startelvan så kom målen direkt. HIF inledde sprudlande av spelglädje i bortamötet mot Syrianska och efter mindre än en kvart hade både Erik Sundin och Alvaro Santos noterats i målprotokollet.
Alvaros fullträff kom visserligen på straff (bilden) men den hade han fixat själv och hade han inte blivit fälld så är jag övertygad om att han gjort mål ändå.
Innan halvtimman var spelad hade dessutom hemmalaget fått sin målvakt Dwayne Miller utvisad efter en frilägesfällning. Ett domslut så odiskutabelt att inte ens Syrianskas pratglade tränare Özcan Melkemichel hade något att invända emot det. Den goda Özcan hade förstås synpunkter på en hel del annat efter matchen och tyckte bland annat att hans eget lag också borde ha fått en straff. Men det är en annan sak.
I det här läget var dock tillresta HIF-supportrar och nog även en del mer neutrala åskådare beredda på att målen skulle fortsätta trilla in och att en kassaskåpsäker seger väntade.
Men så blev verkligen inte.
Om det var den ovana situationen, att leda med 2-0, eller något annat som fick HIF-spelarna att tillfälligt ta semester igen och börja spela som juniorer, må vara osagt.
Ledningen stod sig dock fram till halvtidsvilan och vi var nog övertygade om att Age skulle väcka spelarna under pausen.
Istället verkade det som om de fått rogivande medel i sportdrycken samtidigt som hemmaspelarna käkat taggtråd. Det tog mindre än tio minuter innan långe Dinko Felic tämligen omarkerad kunde placera in 1-2 bakom en maktlös Pär Hansson.
Strax därefter hade Joseph Baffo, som fått plats i startelvan för första gången på ett slag, fått lämna plats för Wallid Atta.
Trots det fortsatte hemmalaget att skapa chanser och föra spelet men det gav samtidigt HIF utrymme för kontringar. Och då kom även tillfällena att punktera matchen.
I 82 ersatte Alfred Finnbogason Erik Sundin men Alfred brände ett rent friläge. Och HIF hade ytterligare två alldeles förträffliga möjligheter att avgöra, men båda slarvades bort.
Trean, som slogs in av Daniel Nordmark, kom först i matchens allra sista sekunder efter att Syrianskas reservmålvakt, Lasse Staw gjort en utflykt på en hörna och inte hann tillbaka.
Faktum är att HIF kom undan med blotta förskräckelsen. Syrianska hade ett par utmärkta chanser till kvittering innan trots att de spelade med en man mindre.
Att det spel HIF visade upp under större delen av matchen inte kommer att räcka långt i det ett eventuellt Champions League, om det nu blir fortsatt avancemang, var uppenbart för alla.
En tröst i eländet var dock de tre poängen och de tre målen. Faktum är att det fanns ett visst underhållsvärde också i form av spänningen. Inget man njuter av som tränare förmodar jag, men personligen tycker jag det är lite kul så länge slutet blir lyckligt. Hellre nagelbitare än sömnpiller. Och ärligt talat så gjorde ju killarna sin plikt till slut, även om det satt hårdare åt än många skulle ha önskat.
När de gäller coachningen så var jag överraskad att det blev Sundin som fick lämna först av anfallarna. Från läktaren fick man intrycket att Alvaro var betydligt tröttare. Och nog hade jag gärna sett att Lindström fått ge plats för Nordmark redan i början av andra halvlek eftersom den gode Mattias hade stora svårigheter att ta sig förbi sin back. Finnbogason kunde gott ha fått stanna på bänken och samla krafter till returen mot The Saints i veckan. Han tillförde inte mycket.
Det här var mitt första besök på Södertälje Fotbollsarena och en sak som man slogs av var den lite familjära stämningen på läktaren där småbarn och barnvagnar trängdes med övriga åskådare. Att supportrarna sedan var fanatiska och levde med störde mig betydligt mindre än den säckpipeorkester som höll på att driva mig till vansinne… I halvtidsvilan kunde man smita undan men de höll ju liv även på läktaren. Och trummor må vara sin sak, men säckpipor är ju nästan lika illa som vuvuzelorna i Sydafrika!
Lämna ett svar