För 10 år sedan bestämde sig Robert Schuller, hängiven och engagerad HIF:are, tillika tidigare AOH-medarbetare, för att följa HIF under en hel säsong, borta som hemmamatcher. Detta resulterade i en otroligt intressant och fängslande berättelse.
Förord
4:e januari, 2003, någonstans på Jönköpingsgatan…
Vi befinner oss i de centrala delarna av Helsingborg några dagar efter nyårsafton, kylan ligger som en hinna över sundet och vägarna är täckta av snö. Den allsvenska premiären känns långt borta och de få diskussioner som förs kring stadens lag tycks mestadels beröra det negativa ekonomiska resultat, som fick till följd att kommunen tvingades gå in som borgenär och rädda klubben.
I en stad som Helsingborg med ca 120.000 invånare och trots sitt gynnsamma geografiska läge lider man fn av en enorm massflykt utav större företag, som utav olika anledningar flyttar sin verksamhet antingen till utlandet eller till någon av de två större regionerna i Sverige, (Stockholm och Malmö/Köpenhamn). Om de ansvariga inom kommunen vill förhindra denna negativa utveckling, samt kunna attrahera nya invånare/företag till staden, är det av yttersta vikt att det finns ett substitut eller alter ego om ni så vill som man kan identifiera sig med.
För mig och många andra i staden så innebär detta Helsingborgs IF, ett intresse som man delar med många andra och som under åren gett en såväl enorma lyckorus som begynnande magsår. Det är ett speciellt förhållande som råder mellan HIF och Helsingborgarna och så har det alltid varit, minns t ex min gamla morfar som var måttligt intresserad av fotboll, men ändå alltid höll reda på hur det hade gått för HIF. 
Personligen väcktes mitt intresse någon gång kring 1987, klubben hade precis åkt ner i dåvarande division 2 och en viss Bosse Nilsson hade kommit till klubben. I motsats till tidigare tränare så lyckades han med konststycket att attrahera lovande spelare, istället för föredettingar till klubben. Något år senare anlände också en viss Ingvar Wenehed till klubben och det är förmodligen i mångt och mycket hans förtjänst till att man, tog steget upp till allsvenskan 1992.
Det var en kall kväll den 8:e november i Sundsvall. Efter att ha lämnat värmen i Skåne många timmar tidigare anlände man till –7 och istäckta gator, såg man någon sätta sig på ändan kunde man vara säker på att de var HIF:are. Väl inne på arenan träffade man fler förfrusna skåningar, många stod då samlade vid de öppna eldarna (gamla oljefat), dessutom värmde spelet under stora stunder och slutsegern kunde skrivas till 6-1. Fick med mig tre saker från Sundsvall den kvällen, ett härligt minne, Mikael Ragvalds PUMA-keps och en förkylning, men det var det helt klart värt.
Finns egentligen bara ett minne som hade kunnat slå det och det är SM-guldet 1999, men efter besvikelsen på Ullevi 1998 då vi förlorade guldet i sista omgången, bosatte jag mig i London året därpå. Nu i efterhand ångrar man sig ju att man inte fanns på plats, men vill ändå rikta ett tack till min dåvarande arbetsgivare för lånet av telefonen, tack också till mina kollegor på plats på Ullevi för direktrapporteringen.
– Robert Schuller –
I nästa avsnitt: […Det var i denna vevan som jag utav en slump kom i kontakt med ledande personer i HIF:s officiella supportergrupp Kärnan. Skall villigt erkänna att de tidigare supporterklubbar som funnits på Olympia förr om åren knappast hade fångat mitt intresse…]
Lämna ett svar