Denna eviga värvningskarusell, ska den få ett slut?

I Helsingborgs Dagblad kan man läsa om att Robin Simovic med all sannolikhet kommer att sitta med HIF på planet ner till Portugal. Ska värvningen som alla har väntat så länge på äntligen bli av?

Det har bubblat mycket i media om värvningar den sista veckan, Mahlangu som har ett utgående kontrakt och Bedoya som än så länge står utan ett. I min mening är Bedoya den viktigaste pusselbiten att lägga, det har han bevisat inte bara under sin höst på Olympia utan även tidigare för ÖSK och Rangers. Även om mycket just nu pekar på att denna man kommer att stanna har jag lärt mig att inte ta något för givet.

Men ifall Jesper Jansson lyckas med att landa både Bedoya och Simovic underskrifter innan avfärden på lördag, har vi ett lag som kan mäta sig med vårt lag anno 2012 då? Generellt ja, även om Robin (än) inte är av Djurdjics kaliber, så finns utvecklingspotentialen där. Många verkar dock vara negativt inställda till värvningar av målkungar från Superettan, till viss del förståeligt, man har många gånger misslyckats med rekryteringen av anfallare. Den senaste i raden är Tomas Sörum, som även han gjort det bra i andra ligan, hemma i Norge. Vad man måste ta med i beräkningarna då är att Simovic inte bara är nio år yngre än Sörum han kostar också bara en fjärdedel av vad Tomas kostade.

Man kan aldrig lära upp ett målsinne, det är någonting som man har med sig inombords, en striker kommer alltid att vara en striker. Simovic har bevisat under de två senaste säsongerna att det är en spelare att räkna med som avslutare, inte på allsvensk nivå, men det är bara en fråga om tid innan han bevisat det även där. När han som ungdomsspelare inte fick förtroendet i Malmö FF så lämnade han först för Lilla Torg för att sedan orientera sig vidare till IFK Klagshamn i division två, där började målkalaset, totalt gjorde han fjorton mål. Det var när Klagshamn tackade nej till avancemang till division ett som Simovic behövde nya utmaningar och kom så småningom till Ängelholm där debutsäsongen i Superettan, med sjutton mål, som Helsingborgs IF fick upp ögonen för anfallaren. Det är precis den här typen av spelare som Roars lagbygge kommer att behöva längst fram i startelvan och man får lov att säg vad man vill, men med en notorisk målskytt slutar lagen alltid på den övre halvan.

Det uppges även från media att fler namn skulle vara aktuella för spel på Olympia 2013, bilden där Roar sitter med Astrit Ajdarevic har nog inte undgått någon, men även namnet Linus Hallenius har det diskuterats friskt om. Är fullt medveten om att jag nämnt målskytte som en viktig egenskap, en egenskap man inte kan träna in ovan, men i valet här faller Hallenius bort. Han har inte spelat kontinuerligt på över två år och saknar det viktiga matchtempot. Ajdarevic däremot har visat under sin tid i Peking att han kan avgöra allsvenska matcher på egen hand. Även om han fått sparsamt med speltid i Belgien under hösten är han ändå närmre ”matchform” än Hallenius. Det är också just en nummer tio roll som han trivs bäst i, då hade man haft möjlighet att ha grovarbetaren Alejandro Bedoya vid sidan om Gashi, i en balansspelarroll.

Men om man verkligen tenderar att spela med det här spelsystemet som Roar drillade i helgen, så bör man försöka hitta bra kantspelare. David Accam är given som högerytter, hans speed får sig mer ytor där än som ensam anfallare. Men till vänster kändes det ifjol mest som att Rachid bromsade upp spelet än bidrog med något kreativt framåt. Att ha Bedoya på en kant fungerade visserligen, men han är en central spelare egentligen och bör spela där. Om jag personligen får önska en förstärkning så vore den där och om man ser till utbudet i Skånezonen så kan man finna bra alternativ bara några mil söderut i division ett klubbarna.