För 10 år sedan bestämde sig Robert Schuller, hängiven och engagerad HIF:are, tillika tidigare AOH-medarbetare, för att följa HIF under en hel säsong, borta som hemmamatcher. Detta resulterade i en otroligt intressant och fängslande berättelse.
En hjälte återvänder (2003-07-10).
Henrik Larsson tillbaka på Olympia – ja – men tyvärr inte i HIF:s dress utan i Celtics grönvita som han nu representerat i ett antal år. Sverigeturnén som inför fulla läktare skulle avslutas på Olympia, för övrigt samma ställe där allting en gång för länge sedan tagit sin början.
Tidigare på dagen hade de tillresta Celtic fansen mer eller mindre slussats upp till Kärnhuset på Eneborg där det bjöds på glatt skålande och mängder av skrönor. I samlad trupp begav vi oss sen upp mot Olympia och det var en helt klart rörd Henrik Larsson vi fick se denna kväll.
Matchen där båda lagen mixtrade friskt med startuppställningarna var tillsynes jämn och man kunde tydligt se att Celticspelarna saknade fullt matchtempo. Det var också Mattias Lindström som gav hemmalaget ledningen med 1-0. Dock blev jublet åtminstone lika högt minuten efter när Henke kvitterade. Efter ytterligare ett mål från Mattias Lindström, denna gång på straff så kunde Celtic såväl kvittera som göra 2-3, men vid den tidpunkten hade Henke redan blivit utbytt och matchens kvalité redan dött.
Ett oavgjort resultat hade kanske varit mer rättvist men det kändes inte som resultatet spelade någon större roll en kväll som denna. Även Rod Stewart skall ha uppträtt på Olympia på denna kvällen och vi var nog många som blev lurade. Jag själv jublade till tonerna av Maggie May och drog skrönor på läktaren om den största artist som någonsin besökt Olympia. Dvs fram tills jag fick syn på dubbelgångaren uppe i konferensen efter matchen.
Inte nog med att Roddan faktiskt är över 60 och denna killen inte var en dag över 40 så blev jag än mer säker på min sak efter att ha bett han signera min Celticflagga:
– What´s your name, frågade han
– Same as your dad´s , sade jag.
Efter en stunds tvekande från hans sida svarade jag “Robert” och killen såg klart lättad ut. En annan rätt ironisk grej som inträffade var att en liten kille som stod på Södra ståplats kastade in en flaska på planen – drygt en meter från en Celticspelare som gjorde sig redo för att slå en hörna. Då exploderade hela Södra ståplats i vansinne och 350 man ställde sig och pekade ut killen, som vid det här laget såg vettskrämd ut när väl vakterna kom till hans räddning.
Dagen efter kan man i Sydsvenskan läsa följande utdrag från en artikel:
“När Petrov Stilian lägger en hörna kastas ett föremål som ser ut som en flaska in mot honom. Och sen kör man ramsor som “ut med packet” i vanlig ordning.”
Och vi som trodde att det var positivt att klacken pekade ut folk som kastar in saker på plan och på så sätt förhindrar att klubben belastas med onödiga böter. Speciellt då man befinner sig i en inte alltför trevlig ekonomisk situation för närvarande.
Dessa Malmötidningar !!
I nästa avsnitt: […Så har det då till slut blivit för mycket – skiten slog i takfläkten och bägaren rann över…]
10 år sedan?? Känns som det var igår och nästintill perfekt förutom en sak: Henrik skulle så klart bytt i paus men också passat på att byta tröja & hoppa in för HIF i andra halvlek – men som tyr var behövde vi inte vänta mer än 3 år innan det blev verklighet och då för mer än 1 halvlek…