Efter Öster matchen förra veckan och Mjällby matchen i måndags sågade en del supportrar Roars taktik. Efter torsdagsmatchen lyfte samma personer honom till skyarna efter att han genomfört sin ”taktikkupp”. En del av supporterskapet präglas tyvärr av bristande tålamod i tider då klubben behöver ert tålamod som mest.
Att vara kräsen, sakna tålamod och kräva framgångar omgående är tomgångarna som ekar kring läktarplats på Olympia. Är det inte den sportsliga biten som felar är det bristande publiksiffror och när väl de två bitarna fungerar som önskat riktas istället kritiken mot arenan. Olympia må vara gammal och omodern men vi vet alla om att den kommer att rustas upp. Om man bortser från det har arenan trots allt en fantastisk charm och en av de bästa gräsmattorna i Allsvenskan, om inte den bästa.
I år har en ny tränarstab kommit till klubben, man har grundat akademilaget och den europeiska ekonomin tvingar fram att alla klubbar måste våga släppa fram sina ungdomar – vilket förstås är positivt, ur många vinklar. Mitt i allt nytt har laget varit högst drabbade av skador under försäsongen, det problemet har såklart stört omställningen till Roars 4-2-3-1 system en aning. Men vi står ändå med en tränare på innerplan som tror på sin spelidé och som framförallt vågar göra det Bosse Nilsson, Conny Karlsson och Åge Hareide aldrig skulle gjort – släppa fram de egna talangerna.
För det är trots allt så att publiken vill kunna känna en anknytning till spelarna i laget – vilket man gör med de 
spelarna som kommer från de egna leden. Det är väl också därför som det är extra glädjande att Ödåkra sonen Mattias Lindström fått en nytändning med det nya spelsystemet och överraskande leder skytteligan med fyra mål på lika många matcher. Vi kan fortsätta kritisera varje liten motgång eller försöka se saker ur ett större perspektiv. Det kanske är så att vi inte lyckas bli mästare i år eller året där på – men vi kommer lära känna spelare som sjutton åriga Elias Andersson och dennes jämnåriga. Vi har en möjlighet att knyta band till dem och känna en stark förankring gentemot laget med ”Helsingborgs pågar” i laget.
Det är ändå så att med Roars vilja och mod att släppa fram de unga kan det vara just din grannes son som gör debut om 2-3 år – gissa hur länge ni kommer att berätta om den händelsen efter det?
Roar är jävligt bra måste jag säga. Jag känner passionen när han gör intervjuer. Det finns en mental bit som är jävligt stark i hans fotbollstänkande. Det märks att han är förbannad när HIF förlorar eller kryssar och det märks att han är strålande glad när vi vinner. Sen just det där med att släppa fram ungdomarna, det är ju strålande kul att se att han kastar in Elias när vi ligger under mot Mjällby. Genom att ge unga spelare sådana chanser i mentalt svåra lägen kan man skapa storspelare och genombrott i tidig ålder!
En bra artikel Jimmy!
Som du beskriver Roar, så fungerar vi Helsingborgare. Han blir förbannad när det går dåligt, det blir vi med. Han blir glad när det går bra, det blir vi med. Det kallas passion… Och allt gnäll att vi inte ska va kräsna. Vi är HIF! Vi är kräsna! Vi klappar inte fint från läktaren om vårt lag hade förlorat med 1-4 hemma. Jag är är stolt supporter, laget ska matcha förväntningarna, inte tvärtom. Det är trots allt allsvenskan vi spelar i…
Styrelsens våta dröm är spelare från ungdomsleden som kan säljas till klubbar i Europa. Viktigast för vi-känslan för oss fans är inte om de unga spelarna är från nordvästskåne, viktigast är att de stannar många år i A-laget. Unga spelare från t.ex. Småland, Finland och Ghana är viktiga för vi-känslan om vi får behålla dem.
Rasmus Jönsson, Pär Hansson, Markus Holgersson, Marcus Nilsson, Joel Ekstrand…frågan är vilka krav du har på Bosse Nilsson?
Kan bara hålla med ovanstående talare både vad gäller om Roar och Jimmys artikel -:)
Holgersson släpptes fram som 24 åring, Pär som 23 åring, i Svensk fotboll må det låta ungt men i jämförelse med Roar som släppt fram Krafth som 16 åring (i Öster) och nu Elias Andersson som 17 åring känns det väl “sådär”. Mackan var 21 år innan han blev “bosatt” i startelvan, Rasmus och Joel var (iallafall då) så pass stora talanger och bra spelare att man inte kunde blunda för dem längre.