Serieledare efter sjunde omgången. Smaka på det? Inte alls illa, eller hur. Men känslan är inte så ovan. Läget var detsamma säsongerna 2010 och 2011. Och de minnesgoda kommer ju ihåg hur de slutade… Eller hur? Pratar man med tränare eller ledare så kan jag garanterat att man får svaret: det betyder inte ett smack var vi ligger efter sju omgångar!
Det är i och för sig rätt. Men den tidiga placeringen KAN ge en fingervisning om hur säsongen fortsätter. Om vi blickar bara ett år tillbaka så låg HIF efter sju omgångar på en åttondeplats. De första matcherna gav två segrar, en förlust och fyra oavgjorda. När serien var slutspelad hade HIF klättrat två futtiga placeringar.
Om vi tittar på årets tabell kan vi ett lag som spelat precis lika många oavgjorda. Just det, förra årets mästare Elfsborg. Men boråsarna har trots allt inte förlorat någon match, vilket alltså är en något bättre facit än vi hade.
Att få en positiv start och vinna matcher, som den i söndags mot Syrianska (där HIF knappt förtjänade poängen) ger självförtroende och inger även viss respekt hos motståndarna. Även om Syrianska-spelarna var förbannade efteråt, på det mesta, så medgav ju deras tränare att en anledning till deras förlust var spelarnas oförmåga att omsätta sina chanser. Samtidigt hyllade han välförtjänt Alejandro Bedoya för dennes vackra mål.
Det ska villigt erkännas att jag är oerhört positivt överraskad över att HIF leder serien nu. Jag och förmodligen några fler, hade trott att det skulle ta längre tid för en ny tränare att få implementerat ett nytt spelsätt. Det innebär givetvis inte att jag anser att bygget är färdigt redan. Hade jag påstått det hade Roar (eller någon annan) säkert skickat ”männen med de vita rockarna” för att hämta mig.
Men det är ju just det här som är det roliga. Bygget har bara kommit en liten bit på vägen. En del skador ställde dessutom till det på försäsongen, så jag tror inte att Roar och övriga i ledningen ens kommit så långt som de räknat med.
Det finns alltså mer att ta. Nu finns det förstås, fullt berättigade invändningar, att göra också.
De sju matcher HIF spelat hittills har inte gått mot någon av de förväntade toppkonkurrenterna. Alla poäng har tagits mot lag som vi supportrar förväntar oss ska besegras. Egentligen hade vi ”krävt” segrar även i de två matcher som inneburit poängtapp. Förlusten mot Mjällby kändes oerhört tung och Peter Larssons röda kort svider fortfarande. Jag vet att han ”kompenserat” det med goda insatser i övrigt, men ändå.
Kommande omgång när vi möter Häcken kommer att bli en rejäl värdemätare på lagets styrka. Det blev visserligen seger i fjol, men den var knapp. Och laget från Hisingen är en jobbig motståndare.
En match i match kan bli mellan de båda ”skyttekungarna” (hittills alltså,) Mustafa El Kabir och Mattias Lindström, som både svarat för sex mål fram tills nu. Sedan har ju Häcken även en gammal bekant i René Makondele som verkligen blommat ut sedan han lämnade HIF. El Kabir och Makondele får inte ges samma fria ytor som Syrianskas killar fick för då får Pär Hansson riktigt svettigt. De är nämligen betydligt effektivare i sina avslut.
Nu är det en skillnad mellan de två senaste omgångarna. Matchen på måndag spelas på det underlag som fotboll ska spelas, det vill säga gräs. Att hemmaspelarna trivs bättre på det än på plast är knappast någon hemlighet.
Men seger och fortsatt serieledning skulle göra att temperaturen inför derbyt den 25 maj kommer att överstiga kokpunkten!
Bra där, hoppas på storpublik på söndag!