Serieledare – Med mersmak

Om det var svårt att somna igår kväll var det desto roligare att vakna upp denna morgon. Det kunde kvitta att solen inte sken och att det blåste så kraftigt att trädkronorna gungade utanför rutan, vi vaknade i alla fall som serieledare

Det var en annorlunda känsla när man slog upp ögonlocken denna morgon, normalt sett är jag en sjukt morgontrött och grinig människa att möta innan nio på morgonen – men det var raka motsatsen idag.

Morgonkaffet som alltid hälls upp i samma mugg, en svart HIF-mugg, smakade bättre än på länge och morgontidningen här nere i Lund hade för en gångs skull trevliga rubriker. I vanliga fall brukar Ole Törner kunna skriva fyra helsidor om Malmö FF och hur fantastisk atmosfär deras träning har haft, men idag kan ingen bortse från utklassningen på Olympia igår  eller bortse från glansen av Skånes stolthet – Helsingborgs IF.

För min egen del tog det väldigt lång tid att somna igår, att ta in en 5-0 seger är stort, mot ett relativt etablerat motstånd och sett till att man egentligen inte gör en bra match – är ännu större. Det var trots målskörden periodvis väldigt slarvigt spel från hemmalagets sida, passningar som gick till fel adress och lite för mycket ”hellre en snygg klack än en bra passning” mentalitet. Men med vinnarskallar kommer en attityd och inställning andra inte kan rå på, det syns på planen, det syns i deras ögon och det hörs i hur de talar. Ta en spelare som Bedoya som exempel, vilken karaktär, vilken kämpaglöd, förmodligen den i särklass bästa spelaren i allsvenskan just nu. Vad som än händer i truppen under sommaren så se för allt i världen till att förläng med honom.

Det är rätt komiskt när man ser tillbaka på kommentarerna på internet för bara några veckor sedan, när HIF hade en knackig säsongsinledning och människor spydde galla över Roars sätt att tänka fotboll. Tongångarna idag är av helt annan karaktär, men som jag påtalade i en krönika redan då: Ha tålamod, vi bygger något bra, långsiktigt. Just tålamod är en supporters sämsta egenskap, oavsett ålder och kön, man vill ha ut det mesta av allt och helst ska man ha det här och nu. Inför säsongen lyckades man förlänga med hela truppen utom Djurdjic och vi visste vilken potential och styrka det fanns i spelarna. Men med en ny tränarstab och en ny prägel tar det tid att formera om ett lag, varken Rom eller Helsingborg byggdes på en dag, men utifrån förutsättningarna hitintills tycker jag Roar har gjort ett fantastiskt jobb.

I år spelas det en bättre fotboll än det gjorts under de senaste tre åren på Olympia, det råder det inget tvivel om, kortpassningsspelet och rörelsen i anfallsspelet är förmodligen det bästa i allsvenskan, om inte i hela norden. Att man sen kan kombinera det med en perfektion i försvarsspelet gör bara laget till ännu bättre. En av de bästa spelarna på planen igår var en försvarsspelare, Loret Sadiku, och som Daniel Nannskog poängterade i fotbollskväll kan Sverige i Sadiku ha nästa stjärna på mittbackspositionen. Att han petar Walid Atta får ingen att lyfta på ögonbrynen längre, den sistnämnde har en skadehistorik som jämnt gör sig påmind och Loret går från klarhet till klarhet var gång han spelar. Sen han skolades om från mittfältare har det diskuterats flitigt om var han är bäst, men efter ännu en felfri insats bredvid Peter Larsson i mittlåset igår är min bestämda åsikt att han ska förbli där.

Annars var Emil Krafth en spelare som imponerade, ytterbackens insatser före och efter sin skada är sannerligen som dag och natt. Hans moderna spelstil och kanske framförallt överlappningen som föranledde till inlägget och 3-0 målet, håller en mycket hög allsvensk klass. Mitt i all eufori igår kväll kom jag att tänka på Jere Uronen, det är lätt att glömma bort honom när Erlend Hanstveit gör utmärkta insatser, men när Krafth var så delaktig i offensiven gick tankarna till den skadade finländaren. Med Jere och Emil på varsin kant under hösten ger man tränare Hansen ännu ett anfallsvapen att bruka i matcherna, ett anfallsvapen som kan bringa guld till Helsingborg på höstkanten.

Nästa vecka är det de regerande svenska mästarna, Elfsborg, som kommer på besök. Igår satt deras tränare Jörgen Lennartsson, med ett förflutet i HIF, på pressläktaren med oss andra och såg ett effektivt Helsingborg vinna med 5-0. Jag fick aldrig tag i honom efter matchen men hade med glädje betalt en slant för att höra honom framställa sin analys inför sitt lag på dagens träning. Vem i Boråsgänget som ska försöka punktera den målfarliga Simovic blir ett nöje att skåda, för oavsett om det så vore Puyol hade den långe anfallaren fortsatt att näta, så pass bra är han.

Om gud (Alvaro) hörde Rolands bön igår vill jag att han hör min nu – Låt mig vakna med samma känsla som idag även nästa tisdag!