Jag utför mitt jobb på hundradelarna rätt. I mitt yrke som svarvare finns det alltid konkreta bevis på i stort sett allt. Sedan 2005 har jag bara stött på en sak jag inte kan förklara. Men när det kommer till HIF är det en annan sak.
Under guldsäsongen -11 såg hemma matcherna i stort sett likadana ut för mig. Snack med Hammarbyaren i Pressbyrån på stationen i Halmstad innan jag tog tåget, helst i den tysta kupén, ner till Helsingborg. Väl där blev det toabesök samt fika på Grand innan jag vandrade över till O’learys. Där inne var det samma mönster varje gång. Samma plats i baren varje gång, alltid en öl först sen en öl och en burgare. Efter det blev det en eller två öl till innan jag ungefär en timme innan match gick uppför terasstrapporna sen vidare upp mot Olympia.
Nu är det annorlunda, när jag kom ner till matchen mot Djurgården renoverade man på Grand och det var en ny pub att gå till. The Headless Swan har försvisso en bardisk man kan sitta vid och det säljs hamburgare där, fik finns det ju en flock av i staden, tågen går ju och Hammarbyaren jobbar kvar på Pressbyrån. Så egentligen skiljer det sig inte så mycket åt. Förutom på en punkt.
Under säsongen 2010 så pratades det inte speciellt mycket om guld i medierna, då landade vi på andra plats i tabellen. Redan innan Guldsäsongen drog igång hade man sålt Joel Ekstrand till Udinese och Marcus Lantz flyttade till Landskrona. Under året surrades det lite mer om att det kunde bli guld men det pratades annat också. Alexander Gerndt började inte säsongen speciellt bra, det pratades om slitningar mellan trupp och tränare, Edman gick ut på försäsongen och menade att vi skulle vara glada om det räckte till kvalspel, Erik Sundin var inte glad över att börja matcherna på bänken.
När sedan transferfönstret öppnades så försvann, Marcus Nillson, Alexander Gerndt och Rasmus Jönsson iväg. När Peter Larssons lån löpte ut plockade FCK tillbaka honom och satte honom på bänken. Tidningarna frågade sig om HIF sålt guldet nu. Men HIF fortsatte att vinna och vann till slut allt det året, även om Thomas Wernerson hävdade att Elfsborg skulle stå som segrare in i det sista.
Foto: Bjarki Tordarson
Därför blir jag rädd när tidningarna slår knut på sig själva för att beskriva hur bra HIF är. Det har gått så långt att när Chris Härenstam efter Häckenmatchen skrev på Twitter “Det Helsingborg jag såg igår kan mycket väl vara ett guldlag i höst. Men, truppen är tunn och frågan är om nyckelspelare lämnar i sommar?” så blev jag glad. Äntligen någon som visar lite tvivel, när sedan media börjar prata om att Walid Atta inte är nöjd med att sitta på bänken känns det lite lugnare inom mig. Nästa tecken jag letade efter var vad Thomas Wernerson sagt inför årets säsong. Han har inte HIF med på topp tre. Jag hoppas han håller fast vid det.
Fast även om tidningarna skriver ner eller hyllar laget så kommer jag ändå fortsätta prata med Hammarbyaren i Pressbyrån, försöka få plats i den tysta kupén på tåget, ta min fika, men jag gör det numera på Espresso House och slutligen blir det en burgare på The Headless Swan. Men jag måste alltid ha en öl först.
Med Thomas Wernersson vet man aldrig vad man får, så tur du har bajenkillen i Pressbyrån att lita på -:)
Vad media skriver om är egentligen irrelevant om man själv följer HIF noga, för då har man koll på vad som är på G. Media vill ju helst ha någon att höja till skyarna alternativt sänka så djupt det går – och inför året var inte HIF topptippat (precis som 2010) men egentligen samma sits då vi haft intakta trupper förutom någon enstaka spelare som lämnat. Men sen är det förstås svårt att “smyga” när spelet gett den utdelning som vi fått så här långt – men säker på Roar intalar killarna att säsongen är lång, mycket kan hända i sommar (men inte alls säkert) och alla slår alla i Allsvenskan, så en stor portion ödmjukhet är inte fel på menyn heller även om burgare & öl låter gott…