Det finns en bra anledning till att HIF ligger i topp på allsvenskan. Laget har den absolut bästa målskillnaden, har gjort flest antal mål och släppt in minst. Tillfällige serieledaren (?) Malmö har trots en match mer spelad gjort tre mål färre och har dessutom tio mål sämre målskillnad.
Sett till försvaret så är faktiskt Kalmar det lag som ligger närmast i insläppta mål. Smålänningarna har bara släppt in ett mål mer än HIF. Den blygsamma sjätteplaceringen för Nannes gäng beror på sämre effektivitet framåt.
Att HIF skördat sådana framgångar i offensiven kan ha sin förklaring i att målskyttet fördelas på många olika spelare. Trion Robin Simovic, David Accam och Mattias Lindström har visserligen producerat 19 av de hittills gjorda 34 målen, men de övriga är väl spridda. Mattias gjorde dessutom sina i de sex första matcherna och har sedan dess gått mållös från planen. Det är sällan den mannen blir mållös, fast då tänker jag kanske lite mer på munlädret som är synnerligen väloljat.
Men skämt åsido, det räcker alltså inte att motståndarförsvaret koncentrerar sig på att plocka bort HIF:s anfallare, de måste ha precis lika mycket koll på mittfältare och försvarare.
Jag gissar att det har med Roar Hansens taktik att göra. Och i så fall är det bara att tacka och ta emot.
Den offensiva fotbollen kan också sägas betala sig sett till publiksiffror. HIF, med ett totalt snitt på drygt 9 300 åskådare (och cirka tusen fler i hemmasnitt) har bara tre klubbar från storstäderna före sig i publiklikligan. Att AIK, MFF och Göteborg ligger före är inget att skämmas för med tanke på att de lagen dels har större publikunderlag men också större arenor. AIK till exempel har dubbelt så stort hemmasnitt men har också en arena som tar in nästan 50 000 åskådare.
Jag är dessutom övertygad om att HIF:s siffra kommer att öka rejält i höst om laget fortsätter ligga i topp. Även om derbyt mot Malmö på Olympia ligger långt fram i tiden (den 25/9) så är det ingen vågad gissning att den matchen kommer att bli utsåld långt i förväg.
Det KAN bli där guldstriden avgörs! Som jag skrev i en tidigare krönika tror jag att det blir mellan HIF och MFF som kampen om de ädlaste medaljerna avgörs. Som dark horse håller jag AIK, som imponerat på slutet.
Just nu har HIF tio mål bättre målskillnad än Malmö och 13 mål bättre än AIK. Jag ser gärna att den trenden håller i sig. Fotboll är ju ett enkelt spel, som någon klok människa uttryckte det: det går ut på att göra ett mål mer än motståndarna.
Som jag påpekat ovan har alltså HIF:s anfallsspel varit väldigt framgångsrikt, men det gäller ju även försvarsspelet.
Något som glatt väldigt mycket där är ungdomarna Emil Krafth och Loret Sadiku, som tillsammans med veteranen Peter Larsson och Erlend Hanstveit varit väldigt stabila. Lite ironiskt är det förstås att rutinerade Peter orsakat två av årets förluster genom att bli utvisad helt onödigt. Må så vara att Peter är en kämpe som satsar 100 procent i alla lägen, men han borde vara lite försiktigare ibland.
I Emil Krafth ser jag en framtida svensk A-landslagsback. Med tanke på hur det ser ut på just backfronten i blågult tror jag inte debuten ligger alltför avlägset.
Även Loret har förutsättningar att bli landslagsman, sedan är tydligen frågan om han kommer att bli det i blågult? Vill han så finns förutsättningarna.
Apropå backlinjen så har jag saknat Jere Uronen i år. Inget ont om ersättaren, Erlend Hanstveit som gjort det riktigt bra, men unge Jere är en talang som jag har stora förväntningar på. Ser fram emot hans comeback.
Slutligen måste jag givetvis instämma i hyllningskören efter Christoffer Anderssons två mål mot Öster. Och tänk sedan vilken kompis han är. När han gjort sina båda mål drar han på sig ett rött så polaren Mattias Lindström får chansen att ta tillbaka sin plats i nästa match. Verkligen hyggligt, Christoffer. Eller var det inte meningen?
Lämna ett svar