Fredrik Ymer sa det redan under försäsongen när HD intervjuade honom nere i Portugal – ”HIF vinner SM-guld i år”, en mening ingen journalist tycks få Roar Hansen att säga ”Den fällan får du inte mig i”
En fantastisk match efter en fantastisk vändning gav Helsingborg tre nya poäng och ett ”ryck” i tabelltoppen, nu fem poäng ner till Malmö FF och AIK, än fler till gårdagens motståndare IFK Göteborg. Det sägs att rycket igår kan vara guld värt och jag är en av de som är villiga att ställa mig i kö för att hålla med. Även om jag har varit svår att övertala går det inte längre att förneka, årets HIF kör över alla de andra i allsvenskan och man lämnar ingenting åt slumpen.
Innan säsongen höll jag IFK Göteborg som favoriter att stå som vinnare när säsongen väl summerades i november månad. Skälet till att inte tro på mitt eget lag (HIF) var framförallt att man fick in en ny tränarstab samt att ett nytt spelsystem skulle sätta sig, där och då var det för mig helt otänkbart att man skulle få allting på plats med så kort varsel. Man får säga vad man vill om Roars uteblivna rotering av truppen och inslussning av yngre förmågor för han har lyckats att få in en vinnarmentalitet i truppen och en förmåga att stänga matcher – något man misslyckades med 2012.
Det är många spelare som har höjt sig i år, en av dem är Mattias Lindström som med sin uppoffrande spelstil har kommit mer till sin rätt i Roar Hansens spelsystem. Han har fått en högre utgångspunkt i positionen och har därför också även kommit i fler avslutslägen vilket resulterat i sju mål på sexton matcher, ett gott facit för att vara högermittfältare. Generellt har de flesta spelarna höjt sig enormt, men Lindström sticker ut lite extra, än mer eftersom han personifierar en HIF:are. På högerkanten har han Emil Krafth bakom sig, en framtidens man som har utvecklats enormt i år, tillsammans utgör de två ett rejält hot för alla vänsterkanter i allsvenskan.
Med May Mahlangu skadad har Walid Atta fått fortsatt förtroende på mittfältet, ett val som av många skäl känns fel, men som ändå har gått ”sådär”. Igår gjorde han många individuella misstag som höll på att bli kostsamt för laget, men det kompakta försvaret räddade honom från att bli syndabock. Nu ådrog han sig sitt tredje gula kort för året och är därmed avstängd mot Djurgården, personligen hoppas jag innerligen att Roar vågar ge Rasmus Lindgren chansen istället. Inom fotboll talar man ofta om att ha tålamod tills chansen kommer, men när den kommer så gäller det att förvalta den. Det här är precis en sådan chans för om han får chansen mot Djurgården är det enkel logik, imponerar du kan ingen rubba dig från startelvan mot Norrköping, tar du inte chansen blir det bänken.
Som jag inledde denna krönika med sa talade Fredrik Ymer om det redan nere i Portugal, nu kan inte längre vi ”tvivlare” förneka faktum, det här kan och kommer att bli Helsingborgs IF:s år.
Jag hoppas också Rasmus får chansen och att han visar potential som gör honom till en innermittfältskandidat för det trots allt där som problemet just nu finns. Atta i all ära men i de offensiva momenten håller han inte särskilt inte i jämförelse med May. HIF:s snabba omställningsförmåga har efter Mays skada radikalt försvagats. Och så vitt jag förstått det så är kommande nyförvärv i första hand ytterlöpare.
HIF går starkt nu och har en moral som tidigare var en tillfällig gäst. Samtidigt känns truppen trots allt tunn och det vore riktigt roligt om några från bänken fick chansen och samtidigt tog den. Laget behöver alla komplement och fler spelare behöver utvecklas ur egna led.