Efter att ha spenderat ett par underbara dagar i Wales gick resan så vidare till London och när tåget väl äntrade stationen på Paddington blev det en snabbvisit inom hotellet innan färden gick vidare till East End.
Det var en härlig känsla som infann sig när man klev av det överfulla tåget vid Upton Park. Green street som leder fram till Boleyn Ground var sådär skönt överfylld som det bara blir vid matchdagar. Förväntansfulla och dryckeslystna supportrar trängdes bland de många olika snabbmatsalternativen där vinäger-doften gjorde sig påmind.
Vi intog våra platser högt uppe på Trevor Brooking stand som är den ena kortsidan och i praktiken rakt ovanför bortasupportrarnas sektion. Innan matchen tog vid så hade man en hyllning till de män och kvinnor som avlidit i krigen (remembrance day). Tystnaden som följde strax innan matchstart var respektfull och rörande.
Boleyn Ground
När väl matchen drog igång så övergick tystnaden till ett hyfsat drag på läktaren. Då vi i praktiken satt rakt ovanför Evertonfansen så var det svårt att avgöra hur mycket de lät. Några som dock hördes tydligt i början av matchen var den närmaste sektionen till vänster om bortaklacken. Antalet raketforskare på den sektionen var lätträknade och även om det stundtals var hyfsat underhållande att ta del av deras oavbrutna hån mot gästerna, så överraskades man av att de inte en enda gång under hela den första halvleken stöttade sitt eget lag. Värst av allt var att det mitt ibland dessa tunnhåriga, äldre och smårunda medelålders män också fanns en del barn som uppenbarligen fick sin uppfostran på plats.
Matchen i sig var väl inte någon höjdare direkt. Det märktes tydligt att det var två lag som har bekymmer att hitta formen. Hemmalaget hade mycket boll men frånvaron av Carlton Cole var tydlig och man hade oerhört svårt att komma till avslut.
Everton kändes dock tryggare med boll och inte helt oväntat var det gästerna som tog ledningen genom ett distinkt avslut av den fd Fulham och United-forwarden Louis Saha. Ett resultat som stod sig fram till pausvilan.
Andra halvlek börjar på samma vis som den första och man känner tydligt publikens besvikelse över hemmalagets oförmåga att komma till avslut, men så efter drygt femton minuter kommer den första riktiga målchansen för The Hammers, ett distansskott som går tätt utanför stolpen. Ironiskt nog gör istället gästerna 2-0 kort därefter och gästernas utdelning går inte att klaga på och nu har tom raketforskarna på sektionen intill tystnat.
Diamanti är konstruktören bakom reduceringen i den 65:e minuten. Passningen är formidabel och lobben från Stanislas (båda inbytta i andra halvlek) går över Evertonkeepern som förgäves springer tillbaka mot sitt mål i ett försök att hinna ifatt. En annan Evertonspelare hinner ifatt, men hans rensningsförsök hamnar i nättaket.
Målet inger hopp i hemmalaget och dess supportrar gör nu sitt bästa för att peppa spelarna, men även om man anfaller framgångsrikt via kanterna och nu sätter press på Everton, så tycks man ha lika svårt som tidigare att komma till avslut. Någon enstaka halvchans lyckas man åstadkomma, men närmare än så kommer man inte denna dag.
+ Dodgy burgers och skön stämning i området kring arenan.
– Stämningen på läktaren levde inte riktigt upp till mina förväntningar
Vad är likheten med Michael Jackson och West Ham ? (fungerar tyvärr ej längre) Both are forever blowing bubbles
Svenska fans matchrapport
Lämna ett svar