Ardian Gashi har en plats i det norska landslaget och David Accam i Ghana. May Mahlangu var given i Sydafrikas innan han blev skadad. Men Pär Hansson verkar ha tappat Erik Hamréns förtroende och om nu Sverige skulle lyckas kvalificera sig till VM är det tveksamt om det blir några HIF-are i truppen. Möjligen kan Pär ta sig tillbaka som tredjemålvakt.
Loret Sadiku var en av killarna jag hade hoppats på skulle stå närmast en plats och det verkade ju på Hamrén som att han åtminstone skulle få följa med på januari-turnéen nästa år. Lorets tålamod räckte dock inte hela vägen så han valde Albanien istället eftersom landslagsplatsen där verkade ligga närmare. Det går knappast att ha några invändningar mot det beslutet. Att spela i landslaget är något alla unga fotbollsspelare drömmer om och när sedan man har två valmöjligheter är det naturligt att välja det som snabbast leder till en förverkligad dröm.
En annan före detta landslagsspelare, dock inte heller han i blågult, är ju på väg tillbaka in i HIF. Jag ser verkligen fram emot att Jere Uronen gör come-back i HIF-tröjan. Dock lär det dröja innan han är tillbaka i Finlands landslag, förmodar jag. (Ska emellertid villigt erkänna att jag inte har någon som helst koll på konkurrensen i det blå-vita landslaget.)
Men näste HIF-are att ta plats i A-landslaget är rimligen Emil Krafth som verkar ha en permanent högerbacksplats i U21-laget.
Med tanke på bristen på bra backar i A-landslaget är jag nästan förvånad att han inte fått chansen redan. Om jag vore Hamrén skulle jag välja Emil före Adam Johansson sju dagar i veckan.
Det finns ju de som kritiserar Hamrén för att hellre satsa på rutin (Anders Svensson) än att våga släppa fram ungdomar. Då är det kanske inte helt kört för Mattias Lindström ändå? Jag är ganska övertygad om att han gjort lika bra ifrån sig mot Irland som Sebastian Larsson gjorde – och frågan är om inte ”Matte” hade satt den där nicken som ”Sebbe” missade så hårresande. Säga vad man vill om Lindström men han är ju inte hårresande…
Skämt åsido så får man väl erkänna att det inte är så många HIF-are som knackar på landslagsdörren hos Erik Hamrén.
En kille som möjligen skulle kunna komma att göra det, i mina ögon, är Imad Khalili som ser ut att bli en viktig kugge i HIF. Han har redan kommit in bra och jag är övertygad om att det finns ytterligare utveckling kvar där. Jag blev faktiskt förtjust i Imad redan förra gången han spelade i HIF, även om han då inte var färdig. Jag gillade hans fräcka stil att våga utmana då. Nu har han mognat och jag blev glad när Jesper lockade honom tillbaka till Helsingborg.
När jag i början av året gjorde en enkät bland HIF-lirarna löd en av frågorna: vem som utöver Pär skulle kunna få chansen i landslaget. Ett av svaren löd: Walid Atta. Hur duktig Walid än må vara så tror jag dessvärre inte det. Hamrén vill ha stora, stadiga killar på mittbackspositionen och till den kategorin kan man inte räkna Walid. Han har förvisso andra kvaliteter men inte sådana som Erik letar efter.
OM Sverige spöar Kazakstan och Österrike och sedan lyckas krångla sig till VM i Brasilien 2014 så skulle jag vilja se minst två HIF-are i truppen.
Det kan förstås bli fler om Jesper värvar någon tillräckligt bra med svenskt pass, när nästa transferfönster öppnar. Men det är väl knappast troligt.
Emil kanske gör en “Whalen” som i EM2004 fast det är ju mer väntat att Emil får en plats i blågult än att Erik fick det – hoppas också på Pär förstås men det är väl det g:a mantrat “utlandsproffs” så händer det genast något med spelaren i förbundkaptenens ögon: se bara på Kristoffer Nordfeldt som knappt var i diskussionen om en plats i blågult innan han lämnade BP för Heerenveen…