Visst är det kul med landskamper, åtminstone när Sverige vinner, men saknaden efter allsvenskan har varit svår. På söndag är det omstart och då handlar det om en ytterst viktig bortamatch mot Häcken. Tyvärr får jag kalla rysningar inför den.
Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om när HIF åkte upp för att säkra guldet mot bottengänget från Hisingen. Och vände hem efter en snöplig förlust. Däremot har jag lyckats förtränga årtalet.
En koll i matchregistret hos HIF visar dock att poängskörden blivit väldigt tunnsådd genom åren för HIF. De två senaste åren har det blivit oavgjort. Dessförinnan idel förluster.
Det är alltså hög tid att bryta en taskig trend nu och tillfället kunde ju inte vara bättre. Seger på Hisingen och en given (?) seger hemma sedan mot Syrianska bäddar ju för en alldeles underbar seriefinal mot MFF den 25 september. Att våra konkurrenter söderut ska tappa poäng mot Djurgården hemma är väl att hoppas på för mycket men kanske kan Norrköping ställa till en del besvär i Nya Parken tre dagar före derbyt?
Nu är ju motståndarna/konkurrenternas matcher inget vi kan påverka, som tränarna brukar vara snabba att påpeka, så då återstår bara att göra jobbet själva.
Erfarenheterna av landslagsuppehåll har inte varit de bästa tidigare i år så därför får man hoppas att även den dåliga trenden bryts.
Förmodar att tränarteamet med Roar i spetsen gjort vad de kan för att hålla igång killarna.
Det var i alla fall roligt att läsa att Emil Krafth fick beröm för sin insats som vänsterback i U21-laget mot Turkiet. Intressant att han fungerade lika bra på fel kant.
Själv hade jag inte haft något emot att se honom i A-laget mot Kazakstan. Adam Johansson imponerade verkligen inte. Kul att en av Emils lagkamrater i landslaget, Simon Gustafsson, kan återfinns bland motståndarna på söndag. Simon fixade 2-2-målet mot Turkiet och blir något för HIF-försvaret att hålla ögonen på.
Men är det någon gång man ska spöa Häcken så är det väl i år? Laget som gjorde sådan succé förra året har ju floppat totalt i år. Åtminstone om man ser till förväntningarna.
En förklaring till att laget parkerar på en blygsam tolfte plats är kanske att skyttekungen El-Kabir gått skadad? Det finns säkert flera anledningar.
Vilka är ointressanta. Det intressanta är att HIF vinner på söndag. Och jag är säker på att Roar Hansen har samma inställning som Erik Hamrén deklarerade efter segern i Kazakstan: ”jag skiter i om vi spelar vackert, bara vi vinner”. Den inställningen köper jag alla gånger, på bortaplan. Hemma ser jag gärna att laget både bjuder på skönspel och seger.
Med tanke på de ändrade förutsättningarna från i våras (både med tanke på spelartapp samt tappet av en trygg ledning i tabellen) är det verkligen hårt jobb som gäller, och för att köra med en klyscha till: ända in i kaklet (tack för den Tommy Söderberg)!
Visst är Häcken vår skräckmoståndare numero uno numera på bortaplan, men i år har laget tack vare bra stöd & kanske en viss mindre press av att inte spela inför stora delar av “lokala gnällbältet” (läs stora delar av Olympia) agerat nästan bättre borta än hemma – så hos mig gnager sådana “givna” vinster mot Syrianska & HBK hemma mer än Häcken, Åtvidaberg eller Gnaget…