Ska Roar också ha sparken?

Hoppsan, vem hade väntat att HIFs oavgjorda resultat i Borås skulle få till följd att Elfsborgs tränare, förre HIF-aren Jörgen Lennartsson skulle få sparken? Ärligt talat såg jag aldrig den komma. Det gjorde visst inte Jörgen heller.

 

Han blev tydligen pissförbannad och hade inga problem med att sonen slängde sin matchtröja i soptunnan. Man kan förstå sonen.

Ikväll spelar Elfsborg i Europaligan mot Standard Liege. Man kan förmoda att uppladdningen kunde ha varit trevligare? Eller också var det precis tändmedlet som behövdes? Det visar sig. Egentligen tror jag att alla tränare borde dra när de fixat ett SM-guld. Året efter blir nästan alltid sämre. Vi såg det i HIF förra året.

Därmed över till HIF. Var det någon som tycker att Roar Hansen skulle ha sparken efter några misslyckade matcher nu i höst, senast mot Elfsborg? Klart vi hade velat ha en seger och spelet har verkligen gnisslat i ett par månader. Men är det Roars fel?

Tror inte det.

Däremot börjar det bli dags att betygsätta Roar Hansens första år som tränare för HIF.

Det är inte helt enkelt.  Som alla vet gjorde HIF en fullständigt strålande vårsäsong och ledde allsvenskan med fem poäng. Det var en rivstart som knappast någon vågat vänta eller hoppas.

Många såg det som en Roar-effekt. Kanske var det så? Men lika litet som det är enbart tränarens fel när allt går åt helvete (läs Elfsborg), lika lite är det enbart hans förtjänst när det går som på räls.

Det spelar faktiskt ingen roll hur skicklig en fotbollstränare är om han inte har de rätta spelarna. Och även om de finns i truppen så inträffar skador och avstängningar som en naturlig del. Visst, då gäller det att hitta lösningar men vissa spelartyper är svårare att ersätta än andra och ingen allsvensk klubb har råd att ha topplirare på varje position. Det är ofrånkomligt att vissa spelare betyder mer för helheten än andra.

Sedan ställs kravet på tränaren att han ska vinna nästa match, men han ska också bygga långsiktigt.

Hur det går med den saken när spelare försvinner mitt under säsongen och nya ska spelas in kan man ju fundera över?

HIF har ett – realistiskt – mål att nå en placering varje år som kvalificerar till Europaspel. Det målet finns definitivt inom räckhåll.

Därmed tycker jag att Roar och hans team förtjänar godkänt för sitt första år.

Det finns saker jag tycker att han borde ha gjort annorlunda. Jag anser absolut – och det är en uppfattning som jag vet att många supportrar delar – att han borde ha låtit nyförvärvet Robin Simovic, som inledde glänsande, få ta klivet ner i U21-laget när han hamnade i sin ganska långa formsvacka. Robin är allsvensk debutant och även om han fick en bra start så har han inte levererat på länge. Han kommer säkert att utvecklas och bli en stor tillgång nästa år.

Man kan också kritisera en del byten och matchningar, men ingen vet om det hade blivit bättre om han gjort annorlunda.

Vi ska ha i åtanke att truppen drabbats av en hel del skador och avstängningar, som gjort att Roar tvingats laborera en del.

Jag är besviken på rutinerade Peter Larsson. Han är försvarets kung och en av HIFs absolut bästa spelare, men han har dragit på sig alldeles för många gula kort och utvisningar. Några riktigt onödiga som dessutom har lett till poängförluster.

Kanske borde Roar ha tagit ett allvarligt snack med Peter tidigare på säsongen? Kanske har han även gjort det, men utan att få önskat resultat?

Walid Atta, även han en rutinerad och skicklig lirare, valde att spela strul-Pelle under en period och var då ingen tillgång för laget.

Jesper Jansson gjorde ett gott jobb när han fixade in ersättare för Bedoya och May, men även om nyförvärven var skickliga så ingick de inte i den ursprungliga matchplanen och behövde tid för att komma in i spelet.

Sådant måste man också ta hänsyn till när man bedömer tränarens insats.

På söndag möter HIF bottengänget Halmstad. Jag hoppas att det är inledningen till en snygg avslutning på säsongen för vårt kära Helsingborgs IF.