Vet inte vad jag ska säga, min tysthet säger nog allt..
Sista minutrarna var jobbig, hoppet fanns ju ändå där. Jag blundar och hör slutsignalen och inser att utgången i finalen, den kanske viktigaste matchen under de senaste året, inte alls blev som jag hoppats på. La mitt ansikte i händerna och skakade på mitt huvud en känsla inom mig av frustration, ledsamhet och irritation. Vad hände med HIF, vart tog denna kämparglöd, denna kamp, denna sammanhållning som gjorde att vi krossade allt motstånd under 2011??
Jag kan inte vara arg och besviken och sluta hålla på mitt lag för det gör inte en sann supporter och det är inte jag. Utan vi får kämpa vidare MEN ni måste göra ngt HIF! Vart börjar vi då? Jag tycker då personligen att vi behöver en tränare med en kämparglöd! En ledare som kan motivera sitt lag till vinst, en man som får sitt lag att kämpa och inte ge upp och detta gör inte Roar. Jag har egentligen inte ont ord att säga om honom tycker han verkar vara en väldigt go och mysig kille men han är inte den typen av tränare som HIF behöver. Att man är go och mysig innebär ju inte heller, per automatik, att man vinner några fotbollsmatcher eller cupfinaler!
På ämnet Roars vara eller inte vara, som kollegan Ymer berör i gårdagens krönika, så säger jag som Atletico Madrids tränare, Diego Simeone – “Kan du inte köpa de bästa spelarna så får du se till att göra de spelare du har bättre”.
Det som jag är mest rädd för är att vi förlorar Accam och det känns inte bra. En fantastik spelare som verkligen får ens hjärta att rusa varje gång han får tag i bollen och springer mot målet… Jag tycker det är fantastiskt att vi lyfter fram våra unga spelare till A-laget och dom får visa vad dom går för och vad dom kämpar för.
Som sagt! Det känns tungt, det känns jobbigt efter att vi tappat den sista stora möjlighet till att rädda en usel vår! Efter segern mot Malmö så kände det som att denna matchen, denna cupvinsten skulle bli vår räddning. Den matchen som skulle få oss att glömma en jobbig vår och få oss att fokusera på framtid istället för dåtid.
Givetvis ger jag inte upp! Vi är HIF – vi ger aldrig upp! Och visst går solen upp även imorgon…det vet jag att den gör! Och då hoppas jag att vi tillsammans ser till så att den skiner på vårt Helsingborg. Glöm aldrig att ingen är större än laget!
#kämpaHIF #vigerinteupp #nyatag
Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen!
Fast kämpa är väl verkligen något laget visat på senaste tid mot både AIK & MFF ggr 2, så den bristen finns inte. Inte heller kan man direkt säga att Roar är enbart någon “mysfarbror” om du t.ex. ser bilderna på honom innan & efter AIK-matchen – ingen man vill möta i en mörk gränd direkt -:)
Så jag tror absolut Roar både kan höja rösten & motivera killarna, men mot Elfsborgs senast var saknaden för stor av både Gashi & Lorent – med en av dom på plan hade vi fått mycket bättre förutsättningar för att vinna & behålla bollen i laget – apropå laget så tror jag också det är en nyckel i frågan att kräva engagemang & kämpatakter, nämligen att dom inofficiella ledarna i truppen också träder fram och tar på sig ansvar!
Detta skedde under Connys/P-O:s tid och är ytterst viktigt när väl matchen är igång, för då kan tränaren inte påverka mer än via byten, utan de inofficiella ledarna måste synas, höras & agera ute på plan – kanske där problemet är störst när vi tvingas spela med många unga killar som oftast saknar/inte nått den nivån vad gäller pondus…