300 kronor på Brasilien

Jag har hört många som säger att de inte tittar på VM, att de bara följer sitt lag och att det som händer i Brasilien är helt ointressant. Folk får tycka precis vad de vill men jag väljer att vara ärlig med att jag älskar VM. Jag älskar bra fotboll.

Alla supportrar till svenska lag är nog överens om att kärleken till klubbarna inte beror på kvaliteten på fotbollen. Jag vet många som aktivt följer en allsvensk klubb men som också följer en klubb i England, Tyskland eller Italien. Jag följer bara HIF. Och VM.

När jag i söndags stod på Knutpunkten och väntade på tåget till Göteborg så diskuterade jag och några vänner hur övergången från VM till Allsvenskan skulle kännas, hur stor skillnad skulle det egentligen vara på spelet?

När jag sen stod på Nya gamla, gamla nya, gamla Ullevi och såg HIF få storstryk så tänkte jag på VM och alla de fantastiska fotbollsmatcher som jag fått se under uppehållet och jag kände, konstigt nog, glädje. En glädje över att få känna något igen. VM har bjudit på snygga mål, fantastiska målvaktsinsatser och spännande straffläggningar och när James Rodriguez gjorde det där målet mot Uruguay så log jag, twittrade lite och sen var det bra med det. Men i söndags, när HIF gjorde 1-0, då räckte det inte att le och Twitter var det sista jag tänkte på. Jag skrek. Jag kramades och jag skrek lite till. Skillnaden från VM var stor. Allsvenskan var igång och HIF var sämre än förväntat, mycket sämre. Men det gjorde inget, för nu var fotbollen på riktigt.

Igår satsade jag 300kr på Brasilien, ikväll lägger jag mina pengar på Holland och på söndag står jag på Olympia med pengarna på HIF. Jag kommer aldrig sluta tro och jag kommer aldrig sluta älska riktigt fotboll, även om den är sämre.