Nej, jag stod aldrig på Olympias ståplats med min pappa. Det första fotbollsminne jag har är när jag och en vän lekte på Rinkaby GoIFs traktor under en match i Division 7. På något sätt lyckades vi lägga den i friläge. Sakta, sakta började den rulla bakåt ner mot planen.
Inför VM -90 ville jag ha en tröja med Gelnn Hysén, min idol, på. Jag fick en tröja. Men det var Mats Magnusson som var på den. Jag var så besviken som bara en 13årig kille kan vara. Något jag inte visste då, när jag med sänkt blick gick in på mitt rum, var att bara några år senare skulle just den tröjan vara skälet till att jag bland annat skriver det här idag. Jag bodde i Rinkaby, mellan Kristianstad och Åhus, och det var i början på 90-talet en trakt utan lag.
Så när tidningarna skrev om HIFs återkomst till Allsvenskan så var det två ansikten som stack ut på bilderna för min del, Mats Magnussons och Henrik Larssons. Heke för frisyrens skull och Mats var ju den där killen som jag hade på en tröja en gång. Där och då när jag höll i Kvällsposten så var jag såld. Det var så det blev HIF.
Andra från byn, och från ställen som är utan lokalt lag, har valt sina lag efter en TV-sändning en lördag från en sönderspelad plan i England. I mer moderna tider så är möjligheten än större för vilket lag det blir, så varför vill man ens befatta sig med ett lag i en serie som inte gjort så mycket väsen av sig?
För att man vill känna passionen, slitas i stycken av ångesten och försvinna in i den kortvariga lyckan.
Det är klart att det är bekvämare framför tvn. Man har nära till allt. Man kan till och med få korven kokt på precis det viset som man gör i Rinkaby GoIF (värm den i vatten med en del av spadet, med pepparkorn och lagerblad). Men lyckan blir också så mycket kortare, ångesten å sin sida så mycket djupare när man inte har någon att glädjas med eller ta en öl ihop med efter matchen. Och ja man skulle kunna sätta sig på en krog på stan istället, äta något och se matchen. Men ärligt talat, vem kan äta på ett civiliserat sätt och se på när HIF spelar fotboll?
För oavsett vad man säger, så är Allsvenskan en serie av passion, ångest och glädje. Det är en pigg 90-åring som rullar vidare. Jag lyfter på hatten för den serien som bringat mig korta stunder av glädje och massvis av ångest och oro. Det är precis så jag vill ha det. Den där känslan i magen precis innan domaren blåser igång spelet. Och sen känslan av att vara ett med de andra supportrarna. En läktare som rör sig och sjunger med en mun.
Så, Allsvenskan, nu när du fyller jämt, så önskar jag att du får en fin present. Det jag önskar åt dig är att pubarna i landets allsvenska städer i samråd med de lokala klubbarna kommer överens om att man inte ska visa matchen när det lokala laget har match. Det skulle säkert locka mer publik till läktarna och det är ju något man alltid vill ha. Speciellt när man fyller år.
Hur det gick med traktorn? Vi lyckades ta oss ner från den, vi lutade oss mot bakhjulen och till vår lättnad stannade den. Där stod vi, två grabbar i tioårsåldern, och försökte se avslappnade ut medan vi höll emot en traktor. Tack och lov kom vaktmästaren förbi och lyckades se genom vårt skådespel. Den utskällningen vi fick för att ha lekt på traktorn var något vi kunde svälja.
Lämna ett svar