Klubbkänsla – finns den?

En spelare blir påhoppad i de sociala medierna för att han väljer att bege sig ut på ett nytt äventyr efter några veckors gästspel i Sverige. En annan hånas för sitt uppförande och för att han har en agent som slänger ur sig ogenomtänkta uttalande. Gång på gång så ifrågasätts spelarnas lojalitet och klubbkänsla. Men vad är egentligen klubbkänsla?

Anledningen till funderingarna är givetvis de senaste veckornas hätska debatt om både det ena och andra kring HIF. Allt från inkompetent ledning, spelare utan hjärta, vilka som har rätt att kalla sig supportrar och tränarens vara eller inte vara. Mitt i alla dessa debatter så talas det ofta om spelarnas inställning. Älskar man inte klubben så ska man inte vara här osv

Att vara elitfotbollsspelare i dag innebär att man har det som yrke. Man kliver upp på morgonen, kör sina träningspass, spelar sina matcher och måste ständigt tänka på vad och hur mycket man stoppar i sig. Resor i tid och otid gör att familjen får stå åt sidan och att man kanske inte kan umgås med vänner som vi ”vanliga” människor kan då matcher oftast spelas på helger. Drivkraften, förutom en hyfsad inkomst är oftast den sportsliga utmaningen och att man kanske en dag skall få vinna något stort eller få representera sitt land i ett större mästerskap.

En spelarkarriär på toppnivå sträcker sig, för ett fåtal spelare, över 10-talet år. För de allra flesta så tar skador eller sviktande form överhand och din karriär är över fortare än du har hunnit säga Allsvenska. Att som Abbe Khalili och Loret Sadiku, i början av karriären, säga nej till några feta lönekuvert hos en nykomling i den turkiska ligan? Det finns inte på kartan! Att som Markus Holgersson, komma hem efter några år utomlands och spela 3-4 matcher för HIF för att sen dra igen, är också det full förståeligt. För vem hade tackat nej till möjligheten att under en period få jobba i ett annat land, utöva din ”hobby” dagligen – dessutom få snuskigt bra betalt?

Och när supportar talar om klubbkänsla och svikare. Vad handlar det då om? Att man spelar i samma klubb hela karriären? Är det då den klubb man startade sin karriär i eller är det den första elitklubben man spelar för?

I Abbes fall så skulle det i så fall innebära Högaborg, Loret tog sina första staplande steg på fotbollsplanen i Hånger IF utanför Värnamo och när det gäller Holger så borde det vara IF Lödde som skrikit högt och ljudligt om vilken svikare mittbacken är som inte väljer spel med dem när han vänder hemåt under några matcher.

Listan över HIFare som kommer från olika småklubbar kan göras lång och kanske bör vi tänka oss för innan vi skriker oss hesa och förbannar en spelare som inte återvänder till vår förening och i samma andetag hävdar att spelaren saknar klubbkänsla. Tom spelare som Mattias Lindström (Ödåkra) och Christoffer Andersson (Nybro), som starkt förknippas med HIF, startade sina karriärer på helt andra ställen än på planerna bakom Olympia.

Visst finns det alltid undantag. I mitt engelska lag, Watford, så finns det en spelare vid namn Lloyd Doyley. Vid nio års ålder dök Doyley upp på en träningsplan, norr om London, och frågade om han fick vara med och lira boll. Idag, 22 år senare, är försvararen fortfarande en del av klubbens A-lag. Hittills har det blivit 489 matcher i den gula tröjan och under innevarande säsong – som troligtvis inte är Doyleys sista – så förväntas han passera 500 matcher. Där kan man snacka om klubbkänsla!

Att Malmö tog sig in i fotbollens finrum svider givetvis i ett HIF hjärta. Debatten om detta skulle vara bra för Svensk fotboll osv har diskuterats högljutt och det är inte något jag kommer att lägga krut på i denna texten. Men en sak måste kanske alla svenska klubbar förebereda sig på framöver. Med den kassakista som Malmö numera besitter så finns där inga spelare i Allsvenskan som sitter säkert – oavsett klubbkänsla eller inte. Här finns ett svenskt lag som skall ut i Europa och kan locka med spel på de stora arenorna, inför miljontals tv-tittare och med bonusar och lönekuvert som övriga klubbar bara kan drömma om. Vilken Allsvensk spelare hade sagt nej till något sådant erbjudande?

Att en spelare uttalar sig, likt Marcus Nilsson och Rasmus Jönsson, om att HIF är det enda alternativet i Sverige bör man nog ta med en nypa salt. I Nilssons fall så kom han tillbaka ”vid fel tillfälle” och hamnade i Kalmar istället. Och vad händer den dagen när Vikengrabben Jönsson vänder blickarna mot Helsingborg och vår kassakista är tom? Inte blir det väl så att Rasmus lägger skorna på hyllan för att HIF inte har möjlighet att ta tillbaka honom? Kanske bör man även fundera över varför det endast de ”bra spelarna” som blir svikare medan de som inte riktigt stack ut från laget oftast kan komma tillbaka och spela för vilket lag som – oavsett den omtalade klubbkänslan.

Så nästa gång du, som supporter, klankar ner över en spelares val av klubb eller karriärväg. Sätt dig själv i den sitsen att du står inför ett vägskäl. Du har slitit på grusplaner, folktomma idrottsplatser och fotbollens gärdsgårdserier under hela din uppväxt och svettat dej fram till den karriär du har idag. Framför dig på bordet ligger en hög med pengar, ett proffskontrakt, en sportslig utmaning och en ekonomisk trygghet för resten av ditt liv. Frågan är då – väljer du med hjärtat eller med hjärnan?