Den långa vägen tillbaka…

Mörker och åter mörker! Stegen hem från Olympia har aldrig känts så tunga som igår. Samtidigt sammanfattade gårdagens slutminuter egentligen hela HIFs ångestfyllda säsong med en hiskelig oförmåga att stänga och kontrollera matcher. Men en omstart i Superettan behöver inte jämföras med jordens avgrund. Kanske kan ett steg ner i seriesystemet tom vara nyttig för en hårt ansatt fotbollsklubb som nu tvingas börja om från början och skapa en stabil grund att stå på!

Jag minns förnedringen på 80-talet när Hittarp skåpade ut HIF på självaste Olympia. Jag stod bakom målet på Ruddalen 1991 och såg drömmen om Allsvenskan förvandlas till aska. Men jag minns också euforin på Knutpunkten 1992 efter att laget äntligen nått den den högsta serien efter 24 års frånvaro. Jag minns firandet på Ullevi och kärleken vid terrasstrapporna vid SM-guldet 1999. Eller den magiska guldåret 2011 när HIF verkligen stod på sin topp. Champions League-spelet mot PSG, Rosenborg och Bayern Munchen, 2000, när hela Olympiafältet fylldes av TV-bussar och orden “Die Meister, die Besten, les grandes équipes, the champions” dånade ut från Olympias högtalare. Livet som fotbollssupporter är definitivt inte spikrakt och prövningarna är många. Något som alla vi HIFare så bryskt fick uppleva under mötet med Halmstad BK en kylig höstdag i november 2016.

Malmö och Djurgården gjorde resan 1999. AIK var nere och vände 2005. Samtliga klubbar återhämtade sig rätt omgående och har, sedan året i Superettan, noterats för ett antal SM-guld och tillhör de mer stabila klubbarna i vår högsta serie. Må vara att alla tre är storstadslag (med allt vad det innebär i form av sponsorer och publikunderlag) men ett annat lysande exempel måste väl ändå vara IFK Norrköping som, trots en tynande tillvaro under många år, fick med sig en hel stad (och näringsliv) och stod med Lennart Johanssons Pokal förra säsongen.

I mitten på nittiotalet vara situationen i Peking snarlik den som HIF är i just nu. Man saknade pengar i kassakistan och laget balanserad på den nedra halvan under några säsonger. 2002 tog turen slut och Norrköping tvingades börja om i Superettan. Tanken på en längre sejour i andraligan fanns inte och klubben skulle givetvis studsa tillbaka omgående. Det skulle dröja sju år, och en säsong när man var uppe och vände, innan klubben åter var tillbaka för att stanna. Resten är historia och sedan 2010 har klubben jobbat målmedvetet med att satsa på ungdomar och spelare som inte riktigt etablerat sig i andra Allsvenska klubbar. Precis som HIF har laget inga fixstjärnor utan snarare en hårt arbetande lagmaskin som senaste säsongerna åter väckt en slumrande fotbollsstad till liv.

HIF står nu inför ett stålbad och, i dagsläget, är det svårt att sia om vilka spelare man kan tänkas få behålla (här spelar ju både ekonomi och kontraktssituation in) och om Henrik Larsson får förnyat förtroende att försöka ge tillbaka klubben dess Allsvenska status. Ser man på det rent ekonomiska så måste man nu anpassa kostymen till Superettan såväl sportsligt som organisatoriskt. För många av klubbarna i serien handlar vardagen nämligen i första hand snarare om att få ihop verksamheten än att fundera över allsvenskt spel. Fördelen som HIF har är att man har relativt liten konkurrens om stadens sponsorer. På fotbollssidan finns inga andra alternativ att placera sponsorpengar i då närmsta klubbar (Eskilsminne, Hittarp, HIF Akademin) håller till i Division 2. Istället blir FCH och Rögle de tuffaste konkurrenterna, vad avser samarbetspartner, och även här har HIF en fördel då dessa två utövar vinteridrotter.

Publikmässigt kan ju degraderingen också få effekter men det behöver inte bli så för HIF som den innevarande säsongen landade strax över 7000 per match. Motståndare som Öster, Örgryte (som tränas av Markus Lantz), Åtvidaberg (som tränas av Roar Hansen) eller ett skånederby (Trelleborg) kan säker locka betydligt mer besökare än Jönköping Södra, Östersund, Sundsvall eller Kalmar. Sen har dock Superettan en drös mindre publikdragande lag. Hur många lär dyka upp en kylig Oktoberkväll när Norrby eller IK Frej står för motståndet? Här kommer HIF få jobba stenhårt med lanseringen av den nya arenan och förhoppningsvis addera mer upplevelser till matcherna än att förlita sig på fotbollsunderhållningen.

Den nuvarande truppen lär brandskattas på de bästa spelarna då HIF, av ekonomiska skäl, knappast har råd att tacka nej till bud på säsongens mer framstående spelare. HIF har egentligen inte råd att tacka nej till några bud överhuvudtaget. Men oavsett så kommer HIF få favoritskapet i Superettan 2017. Det kommer innebär att man säkerligen kan få ihop en slagkraftig trupp med hjälp av spelare som står på gränsen till Allsvenskan och ser sin möjlighet att få följa med upp i den högsta serien redan 2018. För givetvis är klubbens målsättning att ta sig tillbaka så fort det bara går.

Troligtvis kommer HIF dammsuga division 1 på talanger och notoriska målskyttar. Här hittar vi en del spelare med HIF anknytning såsom Mohammed Ramadan och Emil Åberg som uppenbarligen är för bra för Ettan och absolut inte kommer göra bort sig i ett revanschsuget HIF. Just ”hemvändare” är också något som HIF mått bra av fokusera på. Tyvärr gör ju nästa års serietillhörighet att publiken får vänta ytterligare någon/några säsonger till på publikfavoriter såsom Andreas Linde, Rasmus Jönsson, Marcus Nilsson, Pär Hansson mfl

Arbetet med ”Den långa vägen tillbaka” börjar säkerligen rätt omgående och här måste såväl styrelse som klubbdirektör, i första hand, fundera på vem som skall leda laget framöver. Henrik Larsson har ju antytt att han ämnar fullfölja sitt kontrakt vilket, i så fall, innebär att han leder laget även kommande säsong. Här måste dock ledningen värdera om de har råd (eller modet) att stå emot supportrarnas krav på en förändring. Med tanke på hur säsongen sett ut så är det rätt troligt att Herr Larsson inte har något större förtroende från spelartruppen heller och stannar ikonen så lär det nog kunna bli en rejäl utrensning i omklädningsrummet. Här hoppas jag, oavsett vem som leder laget kommande säsong, att man säkrar upp Christoffer Anderssons/PeO Ljungs tjänster. Chrisse har hanterat vårt U17 lag på ett imponerande sätt och har en stark position bland supportrarna. Peo tillhör klubbens mer lyckosamma ledare under 2000-talet och har tillräckligt med erfarenhet för att kunna leda laget som huvudtränare. Bägge finns dessutom redan i organisationen och borde därmed bli relativt billiga lösningar om i fall att Henrik Larsson väljer att ställa sin plats till förfogande.

Nog om siande. Jag hoppas att supportrarna står vid klubbens sida även 2017 och ger Mats Ola Schulze och styrelsen det full stödet och förtroende att fortsätta bygga inför framtiden. En snabb återkomst med en stabil ekonomisk grund är en rejäl utmaning i sig och ingen vill nog vara i dessa herrar och kvinnors skor den närmsta tiden. Vad vi däremot kan göra är att fortsätta stötta Världens Vackraste Förening för oavsett vilken väg klubben vandrar så är vi många som brinner för HIF. Under säsongen har Mjölkossan, HIF-vännerna och, inte minst, Kärnan visat att man är beredd att gå genom eld för klubben. Låt denna positiva utveckling fortsätta så skall vi tillsammans se till att ta klubben dit den hör hemma.

Den långa vägen tillbaka…mot Allsvenskan!