Det finns nog ingen plats i Helsingborg som samlar en så brokig skara människor som Olympia. Vi som går dit är hantverkare, akademiker, arbetslösa, studenter, kvinnor, män, inrikesfödda, utrikesfödda, unga, gamla, sjuka och friska. Listan kan göras precis hur lång som helst. Den enda många av oss egentligen har gemensamt är kärleken till HIF. Jag har själv fått vänner för livet som jag utan HIF förmodligen aldrig ens hade pratat med ute i det ”vanliga” livet.
Eftersom vi är en så brokig skara är det också naturligt att vi har olika värderingar och syn på saker och ting. En del tycker exempelvis att bengaler förstör fotbollen, andra menar att det är stämningshöjande, en del tycker att en viss dos hat hör hemma på läktaren, andra går i taket när ord som i deras öron inte är tillräckligt rumsrena hörs. En del tycker att läktarkultur X är bättre än läktarkultur Y – och några tycker precis tvärtom.
Olikheterna har alltid funnits där, men de har blivit extra tydliga i samband med att Facebookgruppen ”HIF supporterforum” vuxit till nära 4 000 medlemmar. Här diskuteras allt ifrån potentiella värvningar och laguppställningar till läktar- och supporterkultur. Alla de grupper som jag listade här ovanför finns med all sannolikhet representerade på forumet.
Det är fantastiskt tycker jag eftersom det blir en form av visualisering av vår brokighet. Men det ställer också krav på oss som HIF:are, att acceptera varandra trots att våra åsikter i vissa frågor kan vara som natt och dag. För vet ni vad? Det finns oftast inget facit som säger vem som har rätt och fel.
Det är lätt att idiotförklara någon som inte tycker som en själv. En ung tjej eller kille på Södra kanske tycker att gubbarna på sittplats lika gärna kan stanna hemma eftersom de ändå inte sjunger med i sångerna, medan gubbarna på sittplats tycker att snorungarna på ståplats inte ska ha så starka åsikter eftersom de minsann inte följde klubben på 60-talet. Nu raljerar jag givetvis, men jag tror att det är viktigt att oftare påminna sig själv och varandra om vad som faktiskt förenar oss, snarare än vad som skiljer oss åt.
2016 var ett år som prövade oss hårt. Det var inte lätt att vara HIF:are och ingenting säger att 2017 blir en dans på rosor heller. Då är det särskilt viktigt att sluta leden och acceptera sina medsupportrar för deras avvikande åsikter. Jag vill poängtera att jag inte tycker att vi har några problem med interna konflikter, att det blir lite hetlevrade diskussioner ibland är inte jordens undergång. Men jag hoppas ändå att vi under 2017 jobbar ännu hårdare för att skapa en vi-känsla bland supportrarna. Vi är inte Liverpool eller PSG som kan byta ut vår publik genom att knäppa med fingrarna. Det sitter inte 10 000 kineser och japaner i biljettkö till våra hemmamatcher. Och tur är väl det. Vi är HIF från Helsingborg som i ett europeiskt perspektiv är en pytteliten klubb från en ännu mindre stad. Men stoltheten sitter inte i storleken.
Foto:Bjarki Tordarson
Jag tror dock att det gör oss än mer beroende av att ha en kultur där vi står upp för klubben tillsammans. Snickare, banktjänstemän, bengalbrännare och kaffetermos-supportrar. Sida vid sida. Det enda kravet för att bli en del av HIF-familjen bör vara inställning och engagemang. Om man gör sitt yttersta för att stötta klubben på de sätt man kan och tycker är rätt, så har man åtminstone förtjänat min respekt. Därmed inte sagt att jag håller med om allt.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, mer än att jag är jävligt stolt över att vara HIF:are och att vi alla nog lite oftare ska fundera lite kring det fantastiska som knyter oss samman.
Vi ses på Olympia, HIF-familjen! /HIF:are i 046
Inlägget är publicerat via godkännande av www.bakgatan.se
Lämna ett svar