Med Barcelonas fantastiska upphämtning, mot PSG, i färskt minne så känns gårdagens magplask inte riktigt lika illa. Men nu handlade det knappast om en åttondelsfinal i Champions League utan en vanligt seriematch på Påskbergsvallen i Varberg. Frågan kvarstår dock – vad hände?
I 45 minuter hade HIF full kontroll på en match som, under första halvlek, präglades av känslan Allsvenskan mot Superettan. Jag tror nog att vi var många, troligtvis spelarna inkluderade, som invaggades i någon form av falsk trygghet när HIF gick fram till en 0-3 ledning innan matchens ens hunnit halvvägs. Dessutom var där ju bud på mer mot ett Varberg som inte verkade ha hämtat sig sedan premiärförlusten mot Örgryte.
Edwin Gyimah och Jesper Lange nickade in ettan och tvåan och planens främsta HIFare, Andreas Landgren, drog in ett av sina patenterade långskott. 0-3 i 44:e minuten och Varberg, vars farligaste chans var en mixup mellan HIFs försvar och Pyzdrowski i målet, borde vara helt under isen.
Jag blev uppringd av en kompis i pausen som undrade hur det gick och jag var tydlig – ”Det står 3-0 till HIF och som dom spelar så lär det kunna bli en två-tre mål till för Di Röe som, i så fall, toppar serien framför Värnamo”. Då skall jag ändå förtydliga en sak. Det var inte så att HIF spelade ut Varberg utan snarare en kombination av ett blekt hemmalag och ett tursamt bortalag. Frågan kvarstår dock – Hur kunde jag ha så fel?
Även om scenförändringen var total i andra halvlek så gick min puls ner i viloläge när en av Varbergs främsta, Thomas Boakye, fick lämna, skadad, i den 55:e minuten. Det här blir inga problem! Fast det var ju innan Elias Andersson vaknade till liv och visade att det måste varit hål i huvudet på den HIF-ledning som valde att skeppa i väg honom till Varberg för två säsonger sedan. Först gjorde mittfältaren själv reduceringen till 1-3 och, tio minuter senare, lyfter han in en perfekt boll som Joakim Lindner gör 2-3 på. Plötsligt var det nerv i matchen igen och HIF spelarna gick inte alls att känna igen. Plötsligt kändes Varberg som det där Allsvenska laget och HIF som ett vettskrämt superettan-lag. Som grädde på moset ser en övertänd Surprise till att förbättra hemmalagets odds ytterligare när han lyckad dra på sig två gula kort inom loppet av 11 minuter.
I samma veva som Surprise åkte ut så valde Varberg att plocka ut ynglingen Oliver Silverholt till förmån för den mer rutinerade Peter Nyström. Nyström gör sin andra säsong i klubben men är knappast någon utpräglad målskytt. Men efter spel med klubbar som Oddevold, Frölunda, Halmstad och Häcken – klubbar som aldrig får något gratis – så vet han att en match vara i 90 minuter och så länge man kämpar så finns det alltid en lite chans att det går vägen. I den 94:e matchminuten stöter Nyström in 3-3! Hans första mål någonsin för Varberg…
Det är ju märkligt att HIF fortfarande inte klara av att stänga en match eller kriga sig till en seger…
Efter matchen så intervjuas PeO av HD och hans analys av det hela var att samtliga mål föll i samma bur!! Var det blåsten? Var det planen? Jag hade snarare uppskattat att han visat sin besvikelse över att HIF inte klarar av att stänga matchen. Vad sades i pausen? Hur kunde matchbilden bli totalt annorlunda i andra halvlek? Underskattning? Många frågor men få svar…
I en så pass jämn serien som Superettan, troligtvis, lär utvecklas till så kan de två tappade poängen visa sig vara oerhört betydelsefulla när serien summeras i slutet av året.
Oavsett så är HIF fortfarande obesegrade i årets seriespel. Ingen av favoriterna (Dalkurd, HIF, Gefle, Gais) har full pott efter två omgångar utan där handlar det istället om lag som Degerfors och Värnamo. Ikväll kan dock Öster segla upp där vid en ev seger hemma mot Syrianska. I vilket fall så är väl en fjärde-femte plats efter två omgångar ett helt ok resultat.
På Annandagen kommer dock Gefle på besök och då hoppas jag verkligen att PeO och Chrisse jobbat bort gårdagens insats ur huvudet på spelarna.
Med andra ord – ny vecka, nya möjligheter!
Lämna ett svar