Att Henrik Larsson spelade i Manchester United under några månader i mitten av 2000-talet vet ju alla. Att Alex Timossi Andersson var på provspel i United, tidigare i våras, har även de flesta koll på. Men visste ni att HIF, i mitten på 70-talet, hade en tränare som skrev på sitt första professionella kontrakt med just United redan 1948? Det här är historien om Brian Birch…
Det var i mitten av 70-talet och inom Svensk fotboll hade man smittats av ”Engelska sjukan”. Man hade sett hur en okänd engelsman, vid namn Bob Houghton, förvandlade Malmö till ett mästarlag och plötsligt vill de övriga lag inte vara sämre. I Halmstad gjorde man ett jätteklipp när man, på rekommendationer av Houghton, anställde Roy Hodgson som genast levererade ett SM-guld till hallänningarna.
Den engelska spelstil som Houghton tillsammans med Roy Hodgson introducerade i svensk fotboll, med inslag av t.ex. zonmarkering, blev modell i decennier för hur stora delar av elitklubbarna i Sverige och landslaget spelade.
I Helsingborg satt en styrelse, ledd av Tore Sköld, och sonderade terrängen efter någon som kunde få HIF att åter kliva in i fotbollens finrum. Året innan hade klubben fått se sig omsprungna av Kalmar och Göteborg i jakten på en Allsvensk plats. Nu fick det vara nog med kräftgång för Helsingborgarna som, via ledande personer i MFF, fått nys om en engelsman som borde vara rätt man för jobbet. Om inget annat så hade ju killen betydligt mer rutin än både Houghton och Hodgson tillsammans. Med andra ord så kunde man knappast misslyckas i sin målsättning den kommande säsongen.
Brian Birch föddes i Salford, Lancashire 1931. Att han skulle börja spela fotboll var bara en självklarhet och vid 14-års ålder fick Birch ett ungdomskontrakt med Manchester United. Två år senare skrev anfallaren under sitt första proffskontrakt med klubben. Redan då tillhörde United en av de främsta klubbarna i England vilket innebar att konkurrensen i laget var stenhård.
Trots att Birch hade svårt att ta en plats i truppen så valde han att stanna i United under ytterligare fyra säsonger. A-lagsdebuten skedde redan 1949 men genombrottet kom för säsongen 1950/51 när anfallen noterades för fem mål på nio matcher. Säsongen därpå var Birch fullt inställd på att ta en ordinarie plats i laget men hade nådde aldrig riktigt upp till sin fulla potential och när United istället valde att låta Jack Rowley och Stan Pearson härja fritt på topp, och dessutom tog sin första ligatitel på 41 år, så insåg Birch att han gjort sitt i klubben. Totalt blev det 15 matcher (fem mål) under perioden 1949-1952 i The Red Devils.
På våren 1952 lämnade Birch United för ett nytt äventyr i West Midlands och Wolverhampton men även perioden i Wolves kantades av svårigheter,att ta en ordinarie plats, och efter nio månader skrev Birch istället på för Lincoln. Under tiotalet år så flackade han runt i diverse mindre klubbar och blev känd som en rätt hyfsad anfallare med näsa för målet. Boston, Barrow, Exeter, Oldham och Rochdale fick alla ta del av Birch fotbollskonster och när karriären var på väg mot sitt slut blev det även spel i de lägre divisionerna med lag som Mossley och Ellesmere Port. När hans tjänster inte längre efterfrågades, på planen, så väcktes Birch intresse för att leda lagen från sidlinjen. 1967 blev han tränare för ett av Blackburn Rovers juniorlag vilket, enligt Birch, var ett precis lagom första uppdrag innan han skulle får chansen på A-lags nivå. Den inte ont anande engelsmannen hade inte den blekaste om vad som väntade runt hörnet…
Av någon anledning så fick den dåvarande FA Director of Coaching, Allen Wade, frågan om han visste någon som skulle passa för ett tränarjobb i Turkiet. På den tiden handlade det snarare mer om rätt rekommendationer än om du var tillräckligt bra för jobbet. Oavsett så hamnade Brian Birch namn på skrivbordet hos Galatasarays ledning som valde att anställa den, för turkisk fotboll, okände Birch 1970.
När engelsmannen klev av planet, på turkisk mark, stod trettiotalet journalister och väntade på honom i förhoppning att få något uttalande av den totalt okände mannen som nu skulle ta över ett av landets förnämsta klubbar. På den tiden var det inte lika lätt att ta del av information som det är i dag och journalisterna, precis som Galatasarys klubbledning, hade bara några fina vitsord att gå på. Men det dög gott skulle det visa sig.
Omgående coachade Birch laget till två raka mästerskap och 1972/73 vann man dessutom den Turkiska cupen vilket innebar ”The Double”. 1973/74 siktade man på ännu en ligatitel men nådde bara en femteplats och när laget, mot slutet av säsongen, dessutom förlorade derbyt mot Fenerbahçe så var Birch dagar räknade.
Engelsmannen skulle komma att återvända till Galatasaray 1980 och ledde laget till en tredjeplats 1980/81. Året därpå höll man på att åka ur högsta serien och Birch fick sparken ännu en gång. De fyra titlar som han vann under sina år i klubben värderas dock högt i Turkiet och Brian Birch är fortfarande den fjärde mest framgångsrika tränaren i Galatasarays historia.
Efter äventyret i Turkiet blev det två säsonger i Grekland och Ethnikos Piraeus. Birch anlände med höga förväntningar på sig efter framgångarna i Turkiet. Och ingen skulle bli besvikna på hans inledning i den grekiska ligan. Klubben gjorde sin främsta säsong, i modern tid, och nådde en fjärdeplats (en ynka poäng efter PAOK som därmed knep Europaplatsen).
Säsongen därpå blev man sjua och Birch kände att han gjort vad han kunnat med laget. Det var där och då som telefonen ringde från ett kyligt Helsingborg där rösten på andra sidan undrade om Mr Birch var intresserad av att ta över ett anrikt division 1-lag vid namn Helsingborgs IF. Här skulle nämligen satsas – men som vanligt, när det gäller HIF, utan de ekonomiska resurserna. Vad Birch inte riktigt uppfattat var att Division 1 i Sverige inte var samma som England utan här handlade det om andradivisionen. Engelsmannen var även övertygad om att det var ett gäng fullblodsproffs som väntade i Sverige – inte ett gäng heltidsarbetande amatörer.
Dåvarande HIF-truppen slussades på ett flygplan till England och ett träningsläger där Birch skulle möta upp och presenteras. Informationsflödet verkade dock ha varit något snurrigt för laget hann sitta och vänta i tre dagar innan Brian Birch dök upp och då med en kille, som skulle bli HIFs första heltidsproffs i släptåg, nämligen Stuart Baxter. Skotten hade inte varit så svårövertalad då pappa, Bill Baxter, anställts som tränare i seriekollegan Råå IF.
Från Olympique Marseille plockade man hem storstjärnan Roger Magnusson. Här skar det sig dock direkt med Birch som bänkade “lyxliraren från Rivieran” till förmån för Björn Wallin. Magnusson lämnade förresten efter sig sex matcher i HIF-historiken – glädjande nog för dem som fick se honom på planen. I Danmark hade man hittat John Hansen, Benny Johansen, Ole Skouboe och i Ängelholm dök det upp en ”hästsparkande” mittfältare vid namn Sven-Åke Landgren som fick debutera för klubben det året.
Birch tränarstil var uppbyggd på stenhård fysik och löpvillighet. I Turkiet hade Galatasarays kännetecken varit att man löpte så mycket att motståndarna, helt enkelt, inte orkade springa mer mot slutet av matcherna och då tog Birchs gäng över showen. Nu höll ju inte Svenska Division 2 riktigt i samma nivå som Turkiska högstaligan och HIF nådde inte ända fram utan fick se sig ”frånsprungna” av IFK Göteborg. En andra plats var dock inte fy skam och faktiskt det bästa resultatet som klubben levererat på sju säsonger. I HIF blev han känd som ”hård och bestämd men ändå resonabel” och aldrig rädd för att satsa på de yngre spelarna och att placera stjärnor på bänken. Birch hyllades för sin förmåga att leda laget och engelsmannen fick fortsätta ytterligare en säsong i jakten på Allsvenskan.
En liten rolig notis i sammanhanget att seriens skyttekung den säsongen hittade man i Halmia. Samme person skulle göra ett rejält avtryck i HIF något år senare. Det handlade om ingen mindre än Kalle Stridh!
Kommande säsong fyllde föreningen 70 år och man firade med parad genom staden för att sen avsluta med seger i säsongspremiären mot Ulricehamn. Birch ville fylla på truppen med kvalitetsspelare men kassan var tom. Istället tog man in spelare som Kalle Stridh och BG “lillfjös” Andersson. Stjärnan Roger Magnusson skickade man till Vilan i Kristianstad så var det problemet ut världen.
I träningsmatcherna hade laget imponerat stort och Helsingborgarna började drömma om en återkomst till de stora scenerna – dessutom under jubileumsåret. Efter premiären började dock spelet vackla betänkligt och HIF sjönk som en sten i serien. Sommaren 1977 hade ledningen fått nog av den fotboll som engelsmannen förespråkade och även engelsmannens häftiga temperament som tyvärr även avspeglade sig bland spelarna på planen. När höstsäsongen drog igång – i Juli – var det Bert Ohlsson som tränade laget. Klubben var då så himla illa ute att MFF erbjöd sig att låna ut spelare för att hålla HIF kvar i division 1. Ohlsson lyckades dock få ordning på spelet och lotsade laget till en ok femteplats. I verksamhetsberättelsen, från 1977, gick att läsa följande:
”Det finns år som man, nästan helst, skulle ha velat avstå från att beröra i denna bok. 1977 är ett sådant år. Men…några riktigt bra seriematcher gjorde HIF trots allt. Synd att det var så få! Och stormarna bedarrade – som alla stormar”
Efter att Birch inkasserat sin slutlön, i kontanter enligt den förre kanslischefen Lasse Bengtsson, återvände han och frun, Brenda till Blackpool. Där sökte den förre HIF-tränaren frenetiskt efter ett nytt uppdrag. Bla försökte han få en tjänst i PFA Community program men ansågs inte tillräckligt intressant i sammanhanget. I samma veva gick hans fru tragiskt bort. Något som Brian, av förklarliga anledningar, tog väldigt hårt. I Turkiet hade man dock inte glömt bort sin gamla mästartränare och man gav honom en ny chans och Birch återvände till Istanbul 1980.
Efter sista tränaruppdraget, i Galatasaray, kände Birch att han fått nog av fotbollens värld och valde att dra sig tillbaka. Dock gjorde han ett kortare inhopp i turkiska Ankaragucu. Det uppdraget varade bara i tre matcher och den 13 September 1987 stängde den förre HIF-tränaren butiken och hängde både fotbollsskor och visselpipa på väggen.
Därmed var en drygt 40-årig tjänst i fotbollens tecken över och så även historien om hur en ”Red Devil” och Turkisk mästartränare valde att drilla amatörer på Olympiafältet under knappt två säsonger på sjuttiotalet.
Lämna ett svar