Gårdagens match är drygt 24 timmar bort. Den värsta chocken, frustrationen och besvikelsen börja så sakta glida av och bort i det vi kallar historien. Men likväl gnager det oerhört i en HIF-själ att på en vecka först bli manglade av BP, sedan krossade av ett Dalkurd.
Typ, vad hände liksom?
Nu tänker jag på inget sätt strö (hälla) salt i såren på de spelare/ ledare som deltog i gårdagens kross, överkörning, förnedring. Finns ingen anledning.
Men precis som spelare/ledare behöver vi som står vid sidan om, också kanalisera och få ut besvikelsen och bearbeta bedrövelsen.
Spelarna är väl medvetna om sin insats. Om inte den självinsikten finns, är jag övertygad om att tränarparet Ljung/Andersson har, på ett passande sätt, klargjort och tydliggjort detta. Och just tydlighet är väl ett viktigt verktyg här för att bearbeta, knyta näven i fickan och göra om göra rätt.
- Tydligt är att HIF inte på något vis fram till omgång 12 visar sig vara ett lag för den absoluta toppstriden.
- Tydligt är att truppen är ojämn och obalanserad.
- Tydligt är att Ljung/Andersson nog försöker, men har inte hittat nyckeln till laget än.
- Tydligt är att vi supportrar har alldeles för höga förväntningar.
- Tydligt är att föreningen har alldeles för höga förväntningar.
Tydligt är att 2017 är ett år då vi (supportrar) och föreningen, borde få chansen att andas ut (efter de senaste årens haveri), få möjlighet att på ett sunt vis se helheten och vara objektiva.
Men det här med förväntningar…
Tolka mig rätt. Jag är en man som hävdar med en dåres envishet att; Ger du dig in i en tävling, finns det inget som heter hedervärt, OM du INTE VINNER. Man tävlar för att vinna, allt annat är bara slöseri med tid.
Men i detta fallet. Här pratar vi om en havererad idrottsklubb som precis fyllt 110 år, har blivit ekonomiskt dränerat och misskött och våldtagen under en sisådär 5-10 år. (Minst…). Och här har vi verkligheten mina vänner!
Oavsett hur stolta vi är för en nybyggd arena i allra högsta allsvenska klass, är Helsingborgs IF idag en medelmåttig Superettan-förening med en gigantisk ryggsäck. En ryggsäck fylld av sårad stolthet, av en alldeles för stor kostym och ett alldeles för stort ego.
Ekonomin är definitivt inte vårt, vi supportrars fel. Det stora uppblåsta egot däremot, det är vi medskyldiga till. Vi bidrar alla i största grad till att förväntningarna blåses upp till den milda grad, att vi fortfarande jämför oss med de stora i Allsvenskan.
Men vi är inte där, vi är långt därifrån. Vi måste inse det. Och det är nog en utav de viktigaste verktygen vi har och kan använda.
Vi måste landa nu, och landa med bägge fötterna i myllan och inse var vi är. Inte kolla på den ouppdaterade GPS:en från 2011, utan se världen från en gammal hederlig kartbok.
Gårdagens match i Borlänge var inget annat än en kollektiv kollaps. Det fanns inte en enda spelare som var sämre än någon annan. Det fanns inte heller någon som kan hävdas vara bättre än någon annan. Det var kollektivet som brast. Inget annat.
Och kollektivet, det är vi – VI är HIF!
Lämna ett svar