Det är dagen efter och den värsta besvikelsen, efter gårdagens förlust, har börjat lägga sig. Dock kvarstår en hel drös frågor som det börjar bli hög tid att bena ut. För visst ska väl HIF kunna utmana om en topplats i årets serie?
Var finns det egna spelet? Var finns modet att utmana? Var finns förmågan att stänga matcher? Varför har man så svårt att slå en rak passning? Frågorna är många och svaren är få. Alldeles för få…
Inför säsongen menade vår huvudtränare att laget kommer att bli bättre ju längre säsongen lider. Med andra ord så ska HIF vara på väg mot toppformen vid detta laget – något samtliga som bevittnat gårdagens, eller ja..hela säsongens prestationer, får svårt att skriva under på. Jag vågar nog påstå att kvalplatsen, som laget ligger på, inte tillskansats genom att laget spelar bra fotboll. Snarare ligger vi där vi ligger pga att 80% av lagen i Superettan är usla.
Självklart har man, med all rätta, svårt att hänga vår tränartrojka redan nu. Gårdagens bottennapp var enbart HIFs tredje förlust den här säsongen och sett till det så gör man en riktigt bra säsong för ett lag som är ett förväntat topplag. Det är snarare sättet man genomför matcherna som får varningslamporna att blinka allt snabbare.
Efter en trevande inledning på serien, där vi famlar efter spelet, och spelar oavgjort mot lag som Gefle, Gais och Varberg (ledning 3-0 i paus) så fick vi äntligen allt att stämma mot Degerfors hemma. Där och då var nog de flesta överens att 3-0 segern var starten på just den period som PeO talat om inför säsongen – "vi kommer bli bättre ju längre säsongen lider". Så var ju inte fallet…
Några turligt uddamålssegrar mot lag som Åtvidaberg, Öster och Norrby. Tappad ledning, i slutminuterna, mot Real Mad…förlåt IK Frej Täby och Falkenberg. Mot Syrianska hemma var vi så hårt pressade på slutet att Max Svenssons 3-1, på övertid, kändes som ett VM-guld.
Att Dalkurd och BP är för bra stod ju klart efter två förnedrande förluster men då lagen bakom inte är speciellt bra så lyckades vi bibehålla vår kvalplats, och gå på sommarlov, efter 1-1 mot Värnamo.
In kommer Johan Persson och Pär Hansson som, med sin rutin och sitt ledarskap, förväntas bära laget hela vägen till Allsvenskan. Möjligtvis har de båda herrarnas ankomst fått övriga laget att slappna av för spelet efter sommaren har definitivt inte fått det lyft man kan förvänta sig.
Knapp seger mot Örgryte och mot Syrianska var vi enbart en ribbträff från att åter tappa en match i slutminuterna. I går gjorde vi åter en plattmatch och mot ett lag, som 2015 var sämsta Division 1-laget i Sverige, bestående av idel glada amatörer. Vi kan konstatera att HIF modell 2017 lever farligt och att gårdagens förlust knappast var den sista denna säsongen.
Om fem dagar stänger fönstret och det snackas mycket om att HIF behöver förstärka offensiven. Här verkar dock PeO hittat en spännande lösning med Max Svensson och Oke Akpoveta. Fyra mål på två matcher är ett bra resultat och även om jag inser att vi måste ha fler anfallsalternativ så kan de redan finnas i truppen – Surprise, Monday Samuel, Alex Timossi…eller Micke Dahlberg ( om han nu kommer tillbaka)
Jag tror snarare att vi bör lägga fokus på att stärka försvaret. Två av tre mål igår handlade om försvarare som kom på efterkälke och usla markeringar. Precis som i ytterligare en handfull matcher som vi tappat under denna säsongen. Tyvärr håller inte de bakre regionerna den klass som behövs för att nå hela vägen.
Klart är, i alla fall, att lagom bakom kryper allt närmre. Öster är nu bara två poäng bakom och vinner Trelleborg idag så skiljer det bara en poäng upp till HIF. Dessutom är även Falkenberg med och nosar på en kvalplats och ett snabbt återtåg till Allsvenskan. Och på torsdag kommer Roar och hans Åtvidaberg till Olympia och, som vanligt, förväntar vi oss en kassaskåpssäker hemmaseger mot ett lag som ligger på 14:e plats.
För nu räcker det väl med plattmatcher?
Huvet på spiken!! Jag är förvånad över att det inte mullrar mer i leden. Poängmässigt helt okej men precis som du konstaterar så är det inte pga lagets förmåga att kicka boll utan snarare övriga lags oförmåga att förvalta alla bjudningar som ges i match efter match. Hur ser spelidén ut undrar jag fortfarande? Hur är det möjligt att lag som Norrby, Syrianska och Frej kan vålla såna problem så vi inte ens klara av att föra matcherna eller ens sätta motståndet under press i matcherna?
Jag är kluven, klart jag vill ha allsvensk fotboll på Olympia men vilka lag ska vi kunna ha bakom oss 2018 om vi inte ens kan dominera mot ängagängen i denna serie?