Storförlusten mot Frej blev droppen. I sociala medier skriker HIF-supportrarna ut sin ilska mot såväl ledning som tränare. I var och varannan rubrik talas det om kris, hjärta och lögner. Men är det verkligen så illa?
Googlar du på kris och krishantering så inser man rätt fort att någon större kris befinner sig Helsingborgs IF knappats i. Åtminstone fick inte jag in vår nuvarande situation i någon av nedanstående ”tillstånd”.
• kriser orsakade av större utbrott av smittsamma sjukdomar eller stora kärnkrafts- eller industriolyckor
• kriser efter naturkatastrofer, till exempel extrema väderförhållanden, översvämningar eller jordskalv
• försörjningskriser beträffande grundläggande nyttigheter som livsmedel och dricksvatten, epizootier eller stora förgiftningsolyckor.
• infrastrukturkriser såsom dammbrott, stora transportolyckor, partiella sammanbrott i elförsörjning eller telekommunikationssystemen
• kriser efter attentat på vitala försörjningssystem, genom spridning av radioaktivt, kemiskt eller biologiskt material, eller på centrala samhällsorgan
Givetvis handlar det snarare om ett lag som, så här långt, kraftigt underpresterat, sett till de målsättningar som sats och den trupp som klubben förfogar över. Men att tala om en kris är nog att ta i. Vi må ha seriens dyraste spelartrupp och förväntningarna på denna piskades upp redan innan säsongen.
Namnet HIF förpliktigar – såväl i staden Helsingborg som i övriga fotbollssverige. Har man varit ett av landets främsta klubbar under 15-talet år så duger det inte att ligga i Superettan. Det duger inte att ”bara” ligga sexa efter 19 omgångar. Det duger definitivt inte att ta EN poäng på tre matcher. Dessutom när motståndarna heter Norrby, Åtvidaberg och Frej. Det duger inte att åka till en stockholmsförort och torska med 4-0 mot ett gäng glada amatörer. Men någon kris handlar det verkligen inte om…
Efter raset 2016 så fick HIF en gyllene möjlighet att börja om från början. Med en ekonomi i sank och med ett rejält stukat självförtroende så hade det, troligtvis, både varit såväl ekonomiskt som sportsligt självmord om klubben fått fortsätta harva ytterligare en säsong i Allsvenskan. Många var de styrelser, som sedan 2011, försöka att bygga luftslott på en ekonomi som inte funnits och varit ytterst närma att skjuta vår anrika klubb i sank. I samband med degraderingen så gavs plötsligt ett legitimt skäl att starta om. Styrelsen, spelatruppen, supportrarna, helsingborgarna – alla var nere i brygga. Nu hade man chansen att börja bygga upp föreningen på nytt.
Henrik Larsson valde att lämna skeppet och efterskänkte dessutom sin lön. Där sparade man säkerligen både en och två miljoner. Redan på sommaren 2016 skrek supportrana efter ett tränarbyte och vi var många, inklusive undertecknad, som menade att lösningen kunde finnas inom föreningen.
PeO Ljung fanns med under det fantastiska 2011 och var, tillsammans med Conny Karlsson, den som låg bakom en av de mest framgångsrika säsongerna i klubbens historia. Många menar att det dessutom var PeO som stod för träningen av laget under den säsongen och, till viss del, även var hjärnan bakom succén. Även om han fick gå säsongen efter och att karriären fortsatte med några skrala år i såväl Gais som Örebro så borde han vara rätt man att leda klubben i andradivisionen. Till hans hjälp kom Christoffer Andersson in. En av klubbens verkliga legender, som klippt och skuren för jobbet som sidekick. Inte bara hade Chrisse spelat med merparten av laget under 2016 utan han hade dessutom coachat vårt U17-lag till oanade höjder i såväl seriespel som turneringar.
På den administrativa sidan värvade HIF en rutinerad herre i Mats-Ola Schulze som kom in som den friska fläkt som HIF verkligen behövde i den kanske jobbigaste tiden i klubbens historia. Åtminstone i modern tid.
Hela försäsongen präglades av öppenhet och målsättningen att sätta samman en stark trupp genom att använda sig av de spelare som verkligen ville spela för HIF. Ut försvann spelare som Matthew Rusike, Jordan Larsson, Johan Mårtensson, Lalawele Atakora, Linus Hallenius mfl. Tunga löneposter och spelare som ansåg sig vara för bra för att spela i Superettan. Kvar fanns de egna produkterna, framtidslöfte, spelare med hjärtat i klubben. Men kvar fanns också en handfull spelare som, precis som 95% av alla fotbollsspelare idag, ser detta som ett arbete och inte som ett livskall.
En del menade att vi saknade spetskompetens. En del hade synpunkter på att vi åter engagerade en tränare som en gång i tiden fått lämna. Men till stora delar var de flest väldigt nöjda med såväl trupp som ledarskapet – både på och utanför planen! Det handlade om att knyta näven, få staden att andas fotboll igen och, så småningom, åter ta sig tillbaka till den högsta serien.
Strax innan serien kickade igång så deklarerade man att ”Den sportsliga målsättningen är att ta sig tillbaka direkt” . Organisationen på kansliet är halverad och Mats-Ola Schulze talar, i pressen, om att klubben måste ha "äcklig kostnadsdisciplin". Till Kvällsposten säger han:
– Vi fick en förskjutning på allt, har bytt tränare och får se vilken fotboll vi kan mäkta med i april, men vi har ambitionen att växa in i detta. Spelartruppen har definierat sin målsättning som handlar om att ta sig tillbaka till 2018.
– Personligen hoppas jag att vi är med är med och tävlar, men jag inser också att det blir en tuff resa. Vi får se när vi kan ta steget. Kan vi ta det redan på ett år är det fantastiskt. Jag tror det viktigaste för HIF är att när vi väl når allsvenskan att vi är redo som förening att fortsätta ta nästa kliv.
PeO Ljung vågar stick ut hakan ännu mer när han i HD deklarerar att HIF kommer att bli bättre ju längre säsongen lider. Och visst känns det som att både PeO och HIF är på rätt väg när man, trots rätt svaga insatser, spelar 12 raka matcher utan att förlora. Laget är som bäst uppe och snurrar på en andraplats, transparensen i klubben är bättre än någonsin och allt är frid och fröjd. Visst ångar BP och Dalkurd på men det hade vi, till viss del, räknat med när serien började. 12 Juni kommer serieledarna på besök och det är också starten på en nedåtgående spiral och främsta anledning till att jag skriver denna krönikan och att HIFs olika supporterfalanger har beslutat att markera sitt missnöje under söndagens match mot Gais.
Sedan säsongen första förlust, mot BP, så har laget spelat ytterligare sju matcher. Facit är inte riktigt i paritet med vad PeO antydde innan säsongen utan man har nått två segrar, två oavgjorda och fyra förluster (inkl BP). Målskillnaden är smått tragiska 6-18 och sett till att vi bl mött lag som Värnamo, Frej, Norrby och Åtvidaberg så känns insatserna något skrala. Men kris…nja.
Troligtvis ligger ödet i våra egna händer och det är HIF själv som bjudit upp övriga topplag till dans. Redan innan säsongen tippade jag att HIF skulle nå en kvalplats men att Dalkurd (och Gefle!!!!) skulle bli för svåra. Nu visar det sig att det är Dalkurd och BP som istället ånga på i toppen medan Öster, Falkenberg, HIF och Trelleborg verkar få slåss om den där försmädliga tredjeplatsen. Hittills har HIF faktiskt bara förlorat fyra matcher och ligger en poäng från kvalplatsen så de som menar att säsongen är körd, med 11 omgångar kvar, bör tänka om.
Däremot så oroar det mer att laget verkar spela helt utan självförtroende och, i mina ögon, lyser en tydlig spelidé med sin frånvaro. Det må så vara att vi har varit hårt skadedrabbade men jag tycker ändå att PeO, i mångt och mycket, använt sig av samma startelva i merparten av matcherna.
Personligen tror jag inte att den bästa lösningen, i detta läget, är att skifta ut vårt tränarpar. Det innebär onödig röra och att man plötsligt börjar belasta klubben med dubbla löneposter igen. Jag tror inte heller att den trupp vi fogar över, som dessutom förstärkts rejält med namn som Pär Hansson, Johan Persson och Darijan Bojanic, inte är tillräckligt fotbollskunniga eller rutinerade för att klara av att nå målet för 2018. Däremot verkar mycket sitta i huvudet och där är jag förvånad över att klubben inte lägger resurser på en riktigt bra mental coach inför slutspurten. Konstigt nog är detta en självklarhet hos individuella idrottsutövare men i lagsporter verkar tänket vara att ”har jag en dålig dag så löser säkert min lagkompis problemen”. Att spelarna har boll i sig vet vi sedan tidigare men däremot verkar man vara rädd för att chansa med den där avgörande passningen eller en öppnade löpning. Istället spelar man säkert och lämnar gärna ifrån sig bollen till kompisen som kanske vågar det där lilla extra. Det mest tragiska är att de är de unga talangerna som, just nu, levererar den bästa fotbollen. Våra ynglingar springer arslet av sig, ibland på de mest omöjliga bollarna, men de som bör kliva fram står och tittar på. Och jag är 100% säker på att allt sitter i huvudet på dessa herrar för det syns knappast i deras cv där man kan stoltsera med mängder av rutin.
Jag är fortfarande övertygad om att HIF kommer finns med i toppen av Superettan och slåss om den där kvalplatsen ända fram till den 4:e November i år. Men mod måste ingjutas i truppen och man måste våga tro på sig själv igen och inte förlita sig på att medspelaren skall lösa alla problem.
Som många nämner så Södra Stå fått en nytändning och vi som befinner oss på matcherna kan vittna om att publiken, med fantastisk sång och stöttning, verkligen är den där 12:e spelaren som borde bära laget och ge det där extra energin. Men för att det ska fungera så måste de övriga 11 spelaren verkligen agera som sig bör i den röda tröjan och tro på sig själva och laget. Annars spelar det ingen roll hur mycket vi än knyter näven, sluter leden och tar sats framåt…
Lämna ett svar