Sämst när det gäller som mest…

Det har talats om att HIFs match mot Öster skulle kunna komma att bli direkt avgörande i kampen om en kvalplats. Mycket riktigt så tyder det mesta på det. Dock lär inte HIF står som huvudrollsinnehavare den 4 November utan det är smålänningarna som valde att ta upp fighten med Trelleborg om den sista livlinan för att nå Allsvenskan 2018. Å andra sidan så har man väl knappast i Allsvenskan att göra om man förlorar, inför knappt 6000, mot IFK Värnamo…

Det är inte många år sedan som HIF var Svensk fotbolls ohotade kungar. Året var 2011 och vi hade skövlat landet på samtliga pokaler som Svenska fotbollsförbundet kunnat uppbringa. Allsvenskan, Svenska Cupen, Supercupen. Vi kvalade till Champions League, hamnade sedermera i Europa League, och var svensk fotbolls framtid. I samma veva rullade de stora pengarna in på klubbens konto och vi supportrar var övertygade om att både de ekonomiska och sportsliga framgångarna säkrat HIFs plats, i såväl inhemsk som europeiska fotboll, för en lång tid framöver. Tänk så fel man kan ha…

I går var vi knappt 6000 personer som befann oss på Olympia för att få uppleva när HIF greppade det sista halmstrået och tog ett stort kliv mot en hägrande kvalplats tillbaka till Allsvenskan. Jag vet inte hur många gånger, denna säsongen, som HIF har bjudits tillbaka in i leken och i söndags, när Erik Pärsson kvitterade Trelleborgs ledning på straff i den 88:e minuten, uppstod plötsligt det där läget som var för bra för att vara sant. Dussinlirarna från IFK Värnamo skulle komma på besöka och försöka piska Superettans främsta trupp, på Superettans fräschaste arena! En solklar trepoängare och avståndet vid 21-tiden igår skulle enbart vara tre ynka poäng. Tji fick vi…

Det började iofsg bra när, enligt Surprise själv, Superettans överlägset främsta spelare gjorde 1-0 redan i den 12: e minuten. Handen upp – där och då – alla ni som kände att nu blir det åka av på Olympia! Hoppet levde i fyra minuter innan den, numera 37-årige fd BoIsare, Pär Cederqvist hoppade högst i straffområdet och kvitterade till 1-1. Resten av tillställningen kunde lika väl symboliserat HIFs innevarande säsong. Oinspirerat, taffligt och tempofattigt med mängder av felpass. Omställningsspelet ska vi inte ens tala om. Visst vaknade hemmalaget till liv, i början av andra halvlek, men avsluten höll så låg nivå att det inte ens var värt att notera dem. I stället kliver Paulo Marcelo Souza Alves (Vem?) fram och föser in en boll mellan benen på Pär Hansson. Ridå!

Samtidigt som domare Johan Krantz blåste av matchen och HIF inkasserat sin blott andra hemmaförlust för året (nej du PeO – nu är vi inte ens längre ”Bäst i serien på att inte förlora”) så visste jublet på Parken i Norrköping inga gränser bland de tillresta supportrarna. Lillebror i söder hade åter spelat hem ett SM-guld och medan vi får ställa in oss på ytterligare en säsong i andradivisionen så kan man längre söderut se fram emot ännu ett Champions League-kval och en drös med publikfester. Å andra sidan så lär det bli en rejäl klang och jubelföreställning även för HIF kommande säsong – vi skall ju, troligtvis, ner till Landskrona IP för mötet med antagonisterna i BoIS. En oerhört klen tröst…

Vems är då felet? Spelarna, tränarna, styrelsen? Självklart en kombination av alla tre parter.

Spelarna verkar sakna självförtroende och många av säsongens matcher känns nästan förlorade på förhand. Motståndarna verkar tycka att det är bra mycket roligare att besöka Olympia än vad våra spelare verkar tycka om att spela på arenan – detta inför en av Sveriges mest röststarka publik! Man verkar inte klara av att hantera den press och de krav som ställs på spelare som drar på sig den röda tröjan. I mina ögon är där många, i dagens trupp, som inte håller Superetta-nivå och när vi nu skall bygga inför kommande säsonger så ser jag knappast någon anledning till att förnya något av de kontrakt som går ut vid årsskiftet. Här behövs nytt blod…

Tränarna har hela säsongen talat om att man bygger ett lag. Med tiden skulle HIF växa sig starkare och de inledande 12 matcherna utan förlust var bara en försmak på vad som komma skulle. Vi köpte alla läget och när klubben stärkte upp truppen med tre klasslirare i somras så var det inget snack om saken – nu defilerar vi hela vägen in kaklet. In kom rutin som gjorde övriga klubbar röda av avund. Det var Pär Hansson, Johan Persson och ”det eviga underbarnet” Darijan Bojanic som skulle visa vägen och så blev det ju också – initialt! Problemet var bara att de övriga medspelarna mest stod och tittade på och hoppades att trion skulle stå för spelet. Den bensinen räckte i 2-3 matcher sen var det slut i tanken.

Det tidigare så offensiva HIF har plötsligt blivit det defensiva HIF. I en av hösten matcher så var det någon som roade sig med att räkna antalet bakåtpassningar. Efter 25 minuter var han redan upp i trettio. När domaren blåst av matchen hade han noterat 102! Bakåtpassningar – på 90 minuter – av Superettans dyraste och mest rutinerade trupp! I min värld spelar HIF ”fel fotboll” sett till materialet alternativt så har spelarna helt missuppfattat vad det hela går ut på dvs att man måste chansa för att våga vinna! Inte drälla med en massa bakåtpassningar för att inte riskera att förlora matchen och därmed viktiga poäng i jakten på ett snabbt återtåg! I år har HIF nämligen genomgående varit sämst när det gällt som mest…

Styrelsen då? Självklart skall styrelsen ha sin del av riset för att säsongen gått som den gått. De är ju ytterst ansvariga för att säkerställa de mål klubben satt upp. Även om de inte finns med på planen eller i omklädningsrummet så måste de vara delaktiga. Det är styrelsen som anställt vår tränare och det är även styrelsen som tar beslut om ev nyförvärv eller om man anser det nödvändigt att anställa en sportchef osv. Jag betvivlar knappast kompetensen i den sittande styrelsen och är övertygad om att de, i sina beslut, alltid har ambitionen att göra det som är bäst för klubben. Detta med hänsyn till faktorer som vi supportrar inte alltid har den blekaste aning om. Klubben har, under ett antal år, brottats med en ekonomisk verklighet som man måste anpassa sig till. Framförallt vi de tillfälle när man skall anställa tränare, köpa spelare osv. Man brukar säga att man får det man betala för och det är utifrån den bistra verklighet vi nu kan konstatera att HIF modell 2017 inte var ämnade för att ta klivet tillbaka till svensk toppfotboll.

I sanningens namn så kan man konstatera att det enda som numera håller Allsvensk klass vad avser HIF är arenan och Södra Stå. Förhoppningsvis kan ännu en säsong i Superettan få klubben att följa med även ekonomiskt och sportsligt.  Men snälla styrelse, tränare och spelare – våga chansa och våga vinn – låt det inte ta 24 år och 11 dagar tills vi åter kan titulera oss Mjölkkossan och ta plats i toppen av den Svenska fotbollsvärlden…