Säsongen 2017 – Summeringen

Det skulle byggas ett nytt HIF. Ut med Henrik Larssons stukade bygge och in med nytt blod och ett nytt spelsystem. Bakom spakarna satte styrelsen två rutinerade fd spelare och målsättningen om en snabb återkomst basunerades ut. Men det talades också om att ha tålamod och att stabilisera föreningen för att undvika ännu ett år av ekonomisk lindans…

Det hade handlat om att inventera, rensa ut och kapa kostnader. Självklart en otacksam uppgift för HIFs nya tränarduo, PeO Ljung och Chrisse Andersson, men samtidigt också en möjlighet att bygga från grunden. Försvarsmässigt fanns där både rutin och unga talanger att tillgå. En rutinerad mittfältare, i form av Edwin Gyimah, plockades in för att stärka upp den lagdelen men på anfallssidan fanns det stora varningstecken. Man hade tappat fyra anfallare och stod plötsligt med en skadad Micke Dahlberg, en ratad dansk (Jesper Lange) och en 15-årig talang. Lösningen blev Oke Akpoveta som levererat under en halv säsong i Frej men nu satt i frysboxen uppe i Borlänge.

Enligt PeO så handlade vårsäsongen om att bygga upp ett stabilt lag och under resans gång skulle varje lagdel växa sig starkare och till höstens slutspurt skulle laget kunna gå för 100% i målsättningen att kliva tillbaka till Allsvenskan omgående. Hur gick det då?

Tolv omgångar in i seriespelet var HIF fortfarande obesegrade och, trots mindre lyckade insatser, var alla supportrar överens – Var detta vad PeO kallade att ”bygga ett lag” så skulle hösten bli en enda stor fest! Visst hade man tappat 0-3 till 3-3, mot Värnamo, och ”bara” nått 2-2 mot Frej på Olympia. Men vi var fortfarande obesegrade och, en eller annan, plump under en säsong får man alltid räkna med. Den 17 Juni vaknade vi dock alla upp efter ett bryskt bemötande av Superettans nykomlingar, BP, som krossade oss totalt inför 7683 åskådare på Olympia. Första förlusten var ett faktum och nu gällde det att snabbt återhämta sig då ett annat topplag, Dalkurd, väntade en knapp vecka senare. 0-4 hemma mot serieledarna åtföljdes av en förnedring uppe i Borlänge. Hade inte Matt Pyzdrowski gjort sin bästa insats för säsongen så hade siffrorna definitivt inte slutat vid 5-0. Till lagets försvar kan man ju konstatera att Anchonioti-Jönssons utvisning, vid ställningen 1-0, inte direkt förbättrade oddsen. Sen kom ju dessutom raset först med kvarten kvar. Men ändå…

Storförlusterna åtföljdes av, mindre imponerande, 1-1 borta mot Värnamo innan det var dags för ett välbehövligt sommaruppehåll. HIF fanns fortfarande med i toppskiktet, på en stabil kvalplats, och en återkomst kände fortsatt realistisk.  Pär Hansson vände hem, Johan Persson värvades, Darijan Bojanic återvände från en utlåning till Östersund och Lumala Abdu lånades in från Kalmar. Till tidningarna var vår huvudtränare fortsatt optimistisk och tydlig:

– Vi hade tre olika lag under våren och det fjärde är det vi jobbar med nu. Med det här laget kan jag skönja en framåtriktning.

Sommaren gav ju HIF även möjligheten att skeppa iväg en del spelare som, av olika anledningar, inte passade in på resan tillbaka. Moustafa Zeidan, som man försökt kränga iväg till Norrby tidigare, hamnade i Syrianska där han blommat ut, varit en av lagets främsta under hösten, och åter blivit uttagen i U20-landslaget. Frederik Helstrup lämnade för spel i Polen och tvillingarna Wede, Anton och Calle, flydde till Göteborg för spel med Gais.

I omstarten kom HIF med säsongens kanske starkaste startelva och Örgryte slogs tillbaka med 1-0. Man följde upp det med en uddamålsseger, på bortaplan, mot Syrianska. HIF-tåget var uppe på rälsen igen och den tillfälliga ”urspårningen” i Juni var ett minne blott. Darijan Bojanic hade fått fart på offensiven och med en sheriff på mittfältet och Pär Hansson i målet så var det Autobahn mot Allsvenskan som gällde. Det var åtminstone vad både supportrar och spelare räknade med men vi hade glömt och berätta det för övriga lag i serien. Ja, kanske inte alla, men Norrby, Åtvidaberg och Frej hade samtliga missat informationen och släppte bara ifrån sig en poäng av nio möjliga. Plötsligt kändes Allsvenskan väldigt långt borta även i teorin.

Att spelet hackat ända sedan premiären visste vi. Oinspirerat, taffligt och tempofattigt med mängder av felpass. Och då har vi inte ens berört försöken till snabba omställningar denna säsongen. Men PeO hade ju lovat att det bara skulle bli bättre…

I ett krampaktigt möte nådde vi tre poäng mot Gais innan vi gick in i , vad vi trodde, en avgörande period om vi skulle vara med i slutracet eller inte. Under två veckor skulle vi möte Trelleborg, BP och Dalkurd – varav två av matcherna var på bortaplan. Inte bara nio poäng i potten utan även möjligheten att nagga våra toppkonkurrenter på poäng. När HIF klev ut från Grimsta IP så hade man skrapat ihop tre, av nio möjliga, poäng och PeO myntade, det numera klassiska uttrycket ”Vi är bäst i serien på att inte förlora”. Något som kanske inte föll alla klubbens supportrar i smaken…

Vi hade, trots allt, hittat ett förlustfritt spår igen och spädde på med en hemmaseger, mot Varberg, och en viktig poäng borta mot Falkenberg. Likt en katt med nio liv så var vi fortfarande med i racet när serien gick in på upploppet och visst var det så att Trelleborg, som smugit i bakvattnet hela säsongen och nu rusat upp på kvalplatsen, börjat vackla. Närmast väntade ett bortamöte med seriens största negativa överraskning, Gefle, och sen ett ”mittlallande” Värnamo på Olympia. Full pott i de mötena och vi skulle, i praktiken, kunna vara förbi Trelleborg och ha avgörandet i våra egna händer inför de tre avslutande omgångarna.

Nu vet vi ju alla hur det slutade. Två raka 1-2 förluster följdes upp med oavgjort resultat på Stora Valla. Dagen efter krossade Trelleborg jumbon Åtvidaberg med 4-0 och därmed var HIFs säsong över. Laget som bara skulle bli bättre, ju längre säsongen led, vann bara två ynka matcher under de avslutande tio omgångarna. Med andra ord så missade man målet med hästlängder och degraderingen till Superettan visade sig var precis så illa som vissa befarade när det stod klart att klubben gjort sitt i Allsvenskan.

Tyvärr blev det extra uppenbart att dagens HIF saknar de offensiva kvaliteterna för att den målsättning man basunerade ut vid säsongsstarten. Man kan alltid spekulera vad som hänt om vi fått behålla en skadefri Jesper Lange eller om Oke Akpoveta visat sig vara mer klinisk i avsluten. Eller om Micke Dahlberg kommit tillbaka redan i somras och vi inte behövt hela föreningens offensiva förhoppningar på en 16-årig skolpojke. Nu är ju iofsg Alex Timossi  inte som vilken annan 16-åring som helst utan en av de främsta löfte som klubben fått fram på många år och att han röstades fram som Årets HIFare visar ju vilket ansvar som ynglingen tagit denna, hans första riktiga säsong, på seniornivå.

Inget ont om BP, Dalkurd och, nu kvalande, Trelleborg men en av de tre platserna var, sett till vårt spelarmaterial, definitivt vikt för HIF. Att vi inte tar klivet, eller åtminstone kvalspelar, i år måste ses som ett stort misslyckande. Kanske behöver dock föreningen ännu en säsong i Superettan för att cementera den ekonomiska grund som vi så väl behöver för att ta oss tillbaka till Allsvenskan. Förhoppningsvis cementera vi inte fast lagbygget i Superettan också? Förra gången tog det 24 år för föreningen att ta sig tillbaka och sett till PeO Ljung så verkar tålamodet, i staden, inte vara något problem och inte heller stressen hos vår tränare…

– Vad hade hänt om Hammarby hade tappat sugen efter tre, fyra år? Vad hade hänt om HIF tappat sugen efter 22, 23 år? Då hade det 24:e aldrig kommit och klubben hade inte gått upp i allsvenskan. Om man har väntat 24 år på att man ska spela i allsvenskan. Har man inte tålamod då?

Med den inställningen väntar vi med spänning på att ledningen skall presentera kommande års målsättningar….tack för 2017!

I MORGON: – Säsongen 2017 – Målvakterna