Författaren Per Erik Tell har för Allt om HIF skrivit en novell om premiären mot Djurgårdens IF i Allsvenskan 1968, det förfärliga året för 50 år sedan, då HIF förra gången föll ur Allsvenskan. Här kommer slutet på novellen.
I Djurgården gjorde Lill-Lappen Hellström comeback efter att ha varit borta i tre år. Tre år! Han hade varit ledbands- och korsbandsskadad om vartannat och i Helsingborgs Dagblad hade jag läst inför matchen att hans comeback var efterlängtad men att han inte visste om han kunde hålla tempot. Men han ångade på under hela matchen och skapade en del farligheter tillsammans med en lång kille längst fram som hette Sven Lindman och så hade de en rälig landskronapåg i backlinjen, Claes Cronqvist, som rensade undan framför målvakten utan benskydd och med nedrullade strumpor. Willy Gummesson kände jag igen från i fjol, liksom den rödhårige Conny Grankvist.
Djurgården spelade tufft, smällarna på smalbenen hördes ibland ända bort till oss. Vi visste att de kallades järnkaminerna. De var råa. Vad vi inte visste förrän HD-sporten nagelfors dagen efter var att HIF fick slå tolv frisparkar för ruff. Djurgården femton.
HIF hade klara problem. Antingen var det ett enda skrajset småduttande med bollen, eller så spelade Nils-Erik Persson bort sig på mittfältet, eller också pangade man upp bollen och då plockades HIF:s fyrmannakedja ned av djurgårdarna. Bosse Johansson försökte väl men varken Kenneth Berg eller Matts Johansson fick ut något av spelet. Inte ens långe Arne Friberg kände vi igen. Han och Hasse Selander från Wrangelsgatan var matchotränade. Hasse bröt armen på höstsäsongen i fjol och det hade tagit tid att läka.
Anders Linderoth hade värvats från Stattena. Han sprang och sprang i debuten.
Arne Friberg drog på ett skott. I nätgaveln.
Sedan gjorde Djurgården 2-0 och då var det inte roligt längre. Det var han den där Dan igen. När det blev halvtid gick vi och köpte korv. Lillebror tog en till. Han hade fortfarande senap på kinden efter den första.
I andra halvlek kollade Beben noga på Djurgårdens målvakt, Ronney Pettersson. När han trodde att vi inte såg så testslickade han försiktigt på järnräcket. Pettersson var landslagsman och hans specialitet var att boxa ut bollen när inläggen singlade in mot Arne Friberg.
Pettersson var först och störst varje gång.
Han var en väl etablerad målvakt, både i Djurgården och i landslaget, trots att han inte varit självskriven som ersättare till legendaren Arne Arvidsson när denne slutade i DIF. Många förståsigpåare tyckte att Ronney Pettersson var klumpig och fumlig, men han fick chansen och för två år sedan när DIF tagit guldet hade Pettersson varit en bidragande orsak och han debuterade i landslaget samma år mot Jugoslavien på Malmö stadion. Det blev 1-1. Ronney Pettersson och Sven-Gunnar Larsson i Örebro delade jobbet i blågult.
Det blev 2-0 till stockholmarna på Olympia. Samma resultat som i fjol. Vi grämde oss när vi traskade ut genom grindarna för att leta efter våra cyklar. Lillebror tiggde en femtioöring av en rödnäsa till en tröstekorv.
Klockan på Olympia var inte ens fem när vi cyklade hem mot Tågaborg igen.
Vi var dystra en bit in på Kopparmöllegatan. Sedan försökte Totte uttala namnet på tvåmålsskytten Dan Brzokoupil och vi skrattade allihop. Lillebror slog vad två femöres Riff att djurgårdaren skulle vinna skytteligan i år. Totte och jag höll emot. Jag trodde på Arne Friberg och Totte trodde på Dag Szepanski i MFF som vann i fjol. Beben som fortfarande hade en barncykel pinnade på några meter bakom, nös igen och höll på att cykla rakt in i en parkerad Opel Olympia. Totte sade att det var tur att matchen var slut annars kanske Djurgården hade gjort 3-0 när Beben nös igen. Och då kanske Dan Brzokoupil skulle vinna skytteligan och Lillebror bli fyra Riff rikare.
Lillebror, som ju satt två Riff på djurgårdaren, reste sig på hojen och vände sig om mot Beben, som trampade på som en besatt för att hinna i kapp oss efter tillbudet, och ropade hotfullt:
– Nys din jävel!
Beben hade nyst färdigt.
Dan Brzokoupil gjorde bara de här två målen under hela säsongen. Friberg gjorde tio och Szepanski åtta mål.
Ove Eklund i nykomlingarna Åtvidaberg gjorde däremot 16 mål och vann skytteligan. I sista matchen gjorde han fem. Motståndare var Helsingborgs IF som på grund av den förnedrande förlusten med 6-1 tappade sin allsvenska plats, ett mål mindre än AIK, och degraderades till division II södra.
Året efter kom IK Atleten från Borstahusen till Olympia. Samma år skulle jag bli tonåring. Det var svårt med ett rött hjärta.
Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.
Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.
Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com
Lämna ett svar