I morgon rullar tävlingssäsongen 2018 igång och därmed kan vi lägga 2017 till historien.
2017 hade inte många ljusglimtar. Aggressiviteten saknades, viljan likaså. Va PEO rätt man på rätt plats?Hade egentligen DIRÖE en egen spelide? Varför tog vi allt för sällan tag i taktpinnen?
Rädslan för att förlora överträffade viljan att vilja vinna. För att bara ha nämnt några av de punkter som grämt mig senaste 5 månaderna. 2017 är året jag personligen gärna lägger bakom mig ganska snabbt nu när vi går in i 2018.
2018 då? Målsättningen från DIRÖE har väl inte vart mer glasklar i modern tid!
2018 är året vi trycker gasen i botten och presenterar det nya HIF för fotbollssverige. Och man måste ju medge, årets HIF känns mer spännande än på länge.
Ett starkt fönster från DIRÖES sida med mycket spännande namn.
Hur många mål kommer Bjarnarson göra? Blir Moro en ny publikfavorit? Är Abubakari egentligen inte för bra för Superettan? Känns inte Randrup som en klockren lösningen på den ständigt svajande högerbackspositionen sedan Kraft lämnade oss? Och känns det inte tryggare när vi äntligen fått in lite mer speed i mittbackslåset i form av Liverstam? För att inte glömma återkomsten av hela Sveriges senaste fotbollshjälte Granen, en klassvärvning för sig. Och man tror väl inte detta är sant förren han faktiskt tar på sig den rödblåa tröjan igen.
Utanför planen
Vi får inte glömma två viktiga och underskattade värvningar som vi inte kommer se på innerplan, men som garanterat kommer ha en viktig roll i 2018 års upplaga av HIF.
Reine Almqvist. Finns inte många inom svensk fotboll som har förmågan att läsa av sin motståndare så som Reine! Frågan är om det finns någon herre i hela Sverige som sett så många matcher som Reine genom åren? Rätt säker på att gubben hade en betydligt mer betydande roll under 2011 än vad majoriteten av oss på läktarn nånsin tänkt på.
Joakim Ignell, ja nån form av mentalt stöd skadar nog inte. Ett år försenad, men bättre sent än aldrig. För 2017 va det väl ingen som ens visade tillstymmelse till rak rygg? Med tanke på HIFs målsättning utåt i mediasverige är tydlig, skadar det nog inte att ha någon som får pågarna att njuta av stundens allvar istället för att frukta den.
Laget
Förvisso har det bara spelats tre träningsmatcher. Men känns inte Andreas Landgren lite som pånyttfödd? Alex Timossi Andersson har blivit ett år äldre. Likaså Max Svensson. Dock håller jag personligen Timossi Andersson som personlig favorit till årets genombrott. En kvick, teknisk, irrationell, modern och orädd påg med ett sylvasst tillslag. Kan han bara slipa på de där avgörande besluten kan han bli riktigt bra. Hoppas innerligt att Peo & co kan ge han den trygghet han behöver för att ta nästa kliv. Och när vi ändå pratar ungdomar vore det fel att glömma Mattias Almeida. Mycket spännande spelare med en stark försäsong i ryggen. Kan detta bli en joker?
Kan Darijan Bojanic växla upp och samtidigt som han kan höja sin lägstanivå blir han en stor tillgång för DIRÖE. Det har han visat innan. Men ett varningens finger för ojämnheten här. Kan Mikael Dahlberg hålla sig frisk blir han en viktig pjäs. Oke Akpoveta? Man får tycka vad man vill, och han är långt ifrån underhållande, men 8 mål från en anfallare som åker in och ut i startelvan är ett helt okej sparkapital på bänken. Johan Persson kommer få den betydande papparollen ute på plan med sin härliga attityd och vinnarskalle. Pär Hansson håller ju en klass för sig, och kommer ge den trygghet i defensiven vi inte haft sedan han lämnade oss senast med sitt ständiga skrik och sina brilljanta fötter.
Kan Calle Johansson äntligen ta det där sista steget?
Största Frågetecknet finner vi ute på vänsterbacken. Förvisso var inte högerbackspositionen mycket bättre 2017, men nytt blod här vid namn Anders Randrup kommer höja denna kanten markant. Meningen är ju inte att hänga ut någon, men 2018 va inte bra för Adam Eriksson. Osäker defensivt och offensiven va inte alls där den va 2016. Här får vi dock hoppas att PEOs spelide underlättar för Adam. Tanken är ju att vi skall föra matcherna, vilket kommer passa Adam betydligt bättre än spelsättet 2017. För defensiven har aldrig riktigt varit hans starkaste egenskap.
Nycklarna för ett framgångsrikt 2018 för DIRÖE är många. Sett till 2017 måste egentligen allt bli bättre.
Defensiven måste bli stabilare, vi kan inte släppa till med dessa ständiga juniormisstagen.
Spelidén måste vara tydlig! Våga rulla boll på egen planhalva, rörelse, vända sida, och såklart tålamod är en viktig faktor!
Och inte minst stoltheten och viljan av att faktiskt vilja vara en del av det nya HIF.
Men försäsongen har förhoppningsvis bara varit en tillfredsställande aptitretare fram tills nu när allvaret börjar. För det som visat sig på planen de två senaste matcherna (Sundsvall och Värnamo) är ett helt annat HIF. Lägg därtill att vi förmodligen saknat superettans mest givna innermittfältare. En kombination av Persson och Mohammed Abubakari!
Så sparkapitalet på bänken känns betydligt vassare än 2017.
Dahlberg, Akpoveta, Charlie Weberg, Max S, Almeida är väl de som kommer hamna där för det mesta, men tror nog de flesta tränarna i superettan hade välkomnat dessa pågar i sina lag.
Nyförvärven
Andri Runar Bjarnason fick sätta sin första balja. Det kan förhoppningsvis betyda väldigt mycket, innan det börjas ifrågasättas allt för mycket. För han är här för att leverera 15+ mål. Och en notorisk målskytt behövs om vi skall in i finrummet igen.
Mamudo Moro är väl den som ändå prestationsmässigt känns mest spännande. Som jag nämnde tidigare tror jag detta kan bli årets publikfavorit. Kvick, snabb, teknisk som vågar göra det oväntade. Den spetsen behövs alltid.
Randerup en högt pratande, stabil, rutinerad lirare med en vinnarskalle som jag välkomnar med öppna armar då dessa personligheter saknades enormt förgående år.
Abubakari, behöver väl knappast förklara vilken betydande roll han kommer få tillsammans med Johan Persson. Men helt klart den bästa värvningen på pappret. Må nu bara PEO få ut det av han också.
Fredrik Liverstam en klassback i superettan. Starkt huvudspel kombinerat med lite snabbhet, vilket DIRÖE faktiskt saknat de senaste säsongerna.
Andreas Granqvist behöver väl ingen närmare presentation, för det har väl inte undgått någon fotbollsälskare i sundets pärla vilket år han haft det senaste året?
Ja, årets upplaga av HIF är mer kittlande än på länge.
Och med det sagt, välkomnar vi 2018 med öppna armar.
Lämna ett svar