Varberg BoIS-HIF 3-3

Jag vill inte ha fjärilar i magen inför varje HIF-match som i fjol, och jag vill inte få jobbiga flashbacks till ett fantasilöst spel utan tyngd, beslutsamhet, linjer och offensivlusta. Men det är precis de känslor jag har haft de senaste omgångarna.

När HIF mötte ett Gefle som släppt in massor av mål hemma både före och efter mötet med HIF, förmådde de rödblå inte skapa tryck framåt, och inte heller utmana hemma-lagets stukade försvar några längre perioder. Det är ett underbetyg.

När HIF mötte Degerfors hemma var man en man mer i mer än halva matchen, och föll ändå tillbaka med ett lågt försvarsspel i perioder. Det var tillfälligheter som gjorde att man till slut vann med ett par mål.

Mot Halmstad borta visste HIF att de skulle gå upp i serieledning vid vinst, men som vanligt lät man motståndarlaget ta hand om matchbilden hela första halvlek, och lät så en omarkerad Johan Oremo nicka in ett segermål i 94:e minuten. En likadan försvarsmiss som man gjort i fyra-fem matcher under säsongen nu.

Var finns då förklaringarna till tvehågsenheten, bristen på rakt offensivt spel, på linjerna i passningsspelet, på inställningen att kriga från matchstart och på förmågan att göra sig spelbar och ge sin lagkamrat passningsalternativ ?

Eftersom mycket av HIF-spelet nu påminner om fjolårets, tvingas jag konstatera att det till största delen är ett ledarproblem. Om det är denna modell som P-O Ljung vill att HIF ska spela med ett evigt rullande i sidled och bakåt, med en ensam anfallare som inte får understöd, med en ytterback som lyser av osäkerhet och som hellre rullar bollen bakåt än mot mål, med ett lågt bolltempo etc etc, så är jag inte med på den skutan.

Lag som Falkenberg, Halmstad, Örgryte och AFC Eskilstuna spelar med mycket större variation. De kommer till många avslut, de vinner andrabollar och har ofta andra-vågenanfall, de gör sig spelbara för varandra, de spelar rakare med snabbare omställningar, och de har både bredd och djup i och med att de får med alla i spelet.

Poängmässigt är HIF absolut med i racet om allsvenskt avancemang men spelmässigt är det högst tveksamt. Man måste höja spelkvaliten, och tyvärr är jag mycket osäker på om P-O Ljung kan ge spelarna de verktyg de behöver. Jag vill inte höra en tränare som i intervju efter intervju säger ”jag vet inte vad det beror på att vi tappar spelet i perioder”. Jag vill höra en tränare för HIF säga ”nu har jag analyserat den senaste matchen, och vet vad vi ska göra för att hålla igång ett tufft, vägvinnande offensivt spel en hel match och samtidigt ha ett starkt försvarsspel”.

Spela 4-4-2 och låt Bjarnason vara en naturlig center med en kantspringare bredvid sig som drar på sig några försvarare och skapar ytor för vår isländske toppanfallare. Öka bolltempot rejält och nöt in hur man gör sig spelbar. Skapa mycket snabbare offensiva omställningar i djupled och få med alla i spelet. Spela framåt, inte bakåt eller i sidled. Tryck på med hög press och vinn andrabollarna, och våga kriga om varje boll.

De närmaste matcherna mot Varberg och Värnamo måste HIF vinna om de vill vara med i toppen. Sen väntar en sexpoängsmatch mot Falkenberg.

I kväll väntade Varberg borta och det gällde att inte underskatta motståndarlaget, men samtidigt visa från start att man ska vinna matchen. Förändringarna i HIF:s startelva sen förlustmatchen i Halmstad var att Mikael Dahlberg och Mahmado Moro spelade från start, i stället för Alexander Timossi Andersson och Andreas Landgren.

Tyvärr besannades mina farhågor direkt i matchöppningen. HIF.arna såg osäkra och obe-

slitsamma ut, och redan i 2:a minuten tog Varberg ledningen när Fredrik Liverstam slog ett vansinnigt felpass i mittförsvaret, till en Varbergsanfallare som enkelt frispelade Joel

Palmquist som utan problem kunde rulla in 1-0 till Varberg.

Första kvarten präglades återigen av ett svagt passningsspel med dålig rörlighet från HIF:s sida. Varför upprepas detta mönster i match efter match ?

HIF lyckades under en tiominutersperiod etablera spel på Varbergs planhalva utan att

skapa några vassa målchanser. I 15:e minuten nickade Dahlberg strax utanför, och Max Svensson hade ett par skott över och på målvakten. Sen tappade HIF spelet igen, man

ligger för långt ifrån motståndarna, och vinner inte boll vare sig i presspel eller i närkamper.

Calle Johansson och Fredrik Liverstam tävlar om att slå hyperfarliga felpass i mitten på egen planhalva, så att Pär Hansson får rädda och bli vansinnig.

Moro, Bjarnason, Max Svensson och Bojanic trampar vatten på mitten och Abubukari hittar inte rätt med passningarna.

Varberg rullar boll skickligt och hittar varandra inom laget. De är mycket farligare när de går till anfall, och efter ett inlägg från höger vänder Perparim Becaj lätt bort Liverstam och stöter in 2-0 till Varberg i 42:a minuten. Ingen kan få godkänt i HIF efter denna första halvlek. Stackars Andreas Granquist, vad ska du behöva prestera för att lyfta detta lag?

HIF lyfte sig rejält i andra halvlek, men man har med rätta högre krav på de rödblå seriefavoriterna, än dessa halvdana prestationer i match efter match.

I 42:a minuten gör Matt Pydzrowski ett misstag så att Max Svensson nästan kan rulla in en reducering. I 48:e minuten slår Bojanic en hörna till Abubukari som nickar utanför. HIF trycker på i 10 minuter men sen sticker Varberg upp i ett par kontringar.

Så i 56:e minuten gör Max Svensson en jättefin individuell prestation när han tar ner en passning, håller i bollen och snyggt placerar in 2-1 i bortre krysset som en födelsedagspresent till sig själv på 20-årsdagen. Nu har HIF starkt tryck framåt i 10 minuter. Bjarnason vänder snyggt bort två försvarare och kommer helt fri men skjuter rakt på Varbergsmålvakten.

Så i 60:e minuten sticker Varberg upp i en kontring och ur ingenting vänder Joakim Lindner bort Liverstam och skjuter ett inte alltför märkvärdigt skott som Pär Hansson styr in i mål till 3-1 för Varberg.

HIF lyfter upp igen och trycker tillbaka Varberg. Man skapar flera målchanser. I 65:e minuten får man en frispark strax utanför målområdet som Bojanic snyggt knorrar in till 3-2.

I 69:e minuten ersätter Andreas Landgren Muhammed Abubukari som gjort en blek insats. Nu får HIF ännu bättre tryck framåt. Landgren vinner mycket boll och går rakt framåt. I 71:a minuten skjuter Max Svensson strax utanför, och i 72:a skjuter Bojanic strax över.  Nu radar HIF upp chanserna.

I 80:e minuten får HIF en trippelhörna som till slut landar hos Andreas Landgren som snyggt skjuter 3-3 på halvvolley. HIF skapar fler vassa chanser, Dahlberg skjuter på mål- vakten, Liverstam gör ett offsidemål och Landgren skjuter halvmetern utanför stolpen.

Sammanfattningsvis gör laget en dålig match totalt sett. Man radar upp urusla försvarsmisstag. Hela backlinjen får underbetyg. Abubukari har inte många rätt. Bojanic lyfter sig starkt i andra halvlek. Moro löper och kämpar men har hög felprocent i passningsspelet. Dahlberg vinner för lite boll och ligger för långt ifrån motståndarna. Max Svensson får godkänt och Bjarnason gör en hel del bra tekniska nummer och löpningar på djupet.

Så mina frågor till P-O Ljung hänger i luften:

Var är laget i första halvlek i match efter match ?

Hur kan du matcha Liverstam före Charlie Weberg som spelat mycket bättre ?

Varför tappar spelarna fokus i stället för att bli bättre, som Calle Johansson och Fredrik Liverstam ?

Varför byter du inte in fler offensiva krafter sista 15-20 minuterna om ni vill vinna, när du har Timossi Andersson och Almeida på bänken ?

Vad ska du göra åt spelarnas otrygghet i passningsspelet ?

Matchfakta:

Varberg-HIF 3-3 (2-0)

Målskyttar Varberg: Joel Palmquist, Perparim Becaj, Joakim Lindner

Målskyttar HIF: Max Svensson, Darijan Bojanic, Andreas Landgren

Byten HIF: Muhamed Abubukari ut Andreas Landgren in   (70)

Spelarbetyg HIF:

Pär Hansson 2

Adam Eriksson 2

Calle Johansson 1

Fredrik Liverstam 1

Anders Randrup 1

Muhamed Abubukari 1

Mahmado Moro 2

Darijan Bojanic 3

Max Svensson 3

Mikael Dahlberg 2

Andri Bjarnason 2

Andreas Landgren 3