Onda aningar, bad vibrations, dåliga omen…

HIF har startat säsongen poängmässigt lysande och spelmässigt lovande. Hammarby har det inte. Idag möts lagen och bland supportrarna spirar optimismen bland HIF:arna, medan den är märkbart dämpad bland Hammarbys dito. Inte så underligt. HIF har sex och Hammarby endast en ynka poäng. Där HIF har spelat övertygande har Hammarby enbart övertygat oss om att saknaden av spelare som Paulinho och Petter Andersson är enorm. Så, tre säkra poäng på Olympia ikväll?

Knappast. HIF har Allsvenskans högstanivå men å andra sidan också en lika bottenlöst låg som oförklarlig lägstanivå. 0-4 Mot Enköping och 0-3 mot Öster. Vill minnas det var 2004. HIF förlorade guldet mot BK Häcken 1998. Norrköping och Gefle förra året är andra smärtsamma minnen. Tyvärr minns jag alltför många plattmatcher mot sämre lag. Påtagligt ofta har HIF stora problem med matcherna man bara skall vinna, medan man ofta presterar årets bästa matcher mot topplagen.

Till viss del beror alla svaga insatser mot bottenlag och nykomlingar på att HIF:s spel fungerar bäst mot lag som vill spela fotboll och inte bara backar hem och kontrar. Men en lika viktig förklaring är att HIF är ett lag som spelar på inspiration och inte motivation. Om inspirationen tryter finns det ingen motivation att falla tillbaka som drivkraft. Det är därför vi får se HIF bestiga de riktigt höga topparna (toppmatcherna i Allsvenskan och UEFA) och sedan ändå tvingas se dem falla ner i någon bråddjup dal någon match senare. Nykomlingar, plastgräs, Svenska cupen och, som vanligt, bottenlag är rena kryptoniten för HIF:s inspiration. Men ge HIF ett kokande Ali Sami Yen så blir Danne och de andra plötsligt stålmän.

Nu gäller det ett på förhand nederlagstippat Hammarby. Jag är rädd att inspirationen tryter för HIF. Särskilt om man inte får hål på det andra HIF de första 20. Å andra sidan vill hammarbyspelarna inget hellre än att räkna sina tre poäng i bussen på väg hem, om och om igen. Därmed skulle de kunna återvinna lite självförtroende inför derbyt mot DIF. IFK fick storstryk mot lillebror Häcken, till stor del säkert beroende på att spelarna fortfarande svävade på moln efter storsegern mot Djurgården. HIF vann med 4-1 mot ett GAIS som i sin första match vann med 5-1. Ni ser mönstret va? Hungriga vargar jagar bättre än mätta.

Optimismen inför matchen bygger till stor del på målen mot GAIS och försvarsspelet mot IFK. Öppningsmatcher är inspirerande i sig. Mot GAIS fick vi tidiga mål i båda halvlekarna. Nu börjar serielunken så smått sätta sig och vi möter ett förmodat bottenlag. Vad händer då med inspirationen?

Jag ser gärna ett HIF på lekhumör, men ännu hellre vill jag se ett totaltaggat HIF som käkar upp Hammarby på ren vilja. Det måste inte vara snyggt. Det måste inte vara målrikt. Bara vi tar 3 poäng och ger allt.