AOHs julkalender – Lucka 5 “Hans häftiga temperament avspeglade sig tyvärr även bland spelarna på planen”

Varje dag, fram till julafton, tänkte vi på AOH lyfta fram en av våra “glömda” spelare. En del minns dem medan andra säkert kommer klämma fram ett “oj fasen” när minnet börjar komma tillbaka. Så håll till godo och låt oss presentera Lucka Nr 5

Bakom lucka nummer 5 gömmer sig inte en rödblå lirare men väl en tränare. I HIF gjorde han inte mycket väsen av sig men i Turkiet anser man fortfarande att engelsmannen är en av de främsta i klubbens historia…

Namn: Brian Birch

Ålder: –

Tränare i HIF: 1976-1977

I Helsingborg satt en styrelse, ledd av Tore Sköld, och sonderade terrängen efter någon som kunde få HIF att åter kliva in i fotbollens finrum. Året innan hade klubben fått se sig omsprungna av Kalmar och Göteborg i jakten på en Allsvensk plats. Nu fick det vara nog med kräftgång för Helsingborgarna som, via ledande personer i MFF, fått nys om en engelsman som borde vara rätt man för jobbet. Om inget annat så hade ju killen betydligt mer rutin än både Houghton och Hodgson tillsammans. Med andra ord så kunde man knappast misslyckas i sin målsättning den kommande säsongen.

Brian Birch föddes i Salford, Lancashire 1931. Att han skulle börja spela fotboll var bara en självklarhet och vid 14-års ålder fick Birch ett ungdomskontrakt med Manchester United. Två år senare skrev anfallaren under sitt första proffskontrakt med klubben. Redan då tillhörde United en av de främsta klubbarna i England vilket innebar att konkurrensen i laget var stenhård. A-lagsdebuten skedde redan 1949 men genombrottet kom för säsongen 1950/51 när anfallen noterades för fem mål på nio matcher. Totalt blev det 15 matcher (fem mål) under perioden 1949-1952 i The Red Devils.

Spelarkarriären gick sedan vidare i Wolves, Boston, Barrow, Exeter, Oldham och Rochdale. Men det är inte som spelaren Brian Birch gjorde sig ett namn i fotbollsvärlden utan snarare som tränaren Brian Birch. Efter att han coachat Blackburn Rovers juniorlag så hamnade nämligen engelsmannen i Turkiet och Galatasaray. Omgående coachade Birch laget till två raka mästerskap och 1972/73 vann man dessutom den Turkiska cupen vilket innebar ”The Double”. 1973/74 siktade man på ännu en ligatitel men nådde bara en femteplats och när laget, mot slutet av säsongen, dessutom förlorade derbyt mot Fenerbahçe så var Birch dagar räknade.

Efter äventyret i Turkiet blev det två säsonger i Grekland och Ethnikos Piraeus. Birch anlände med höga förväntningar på sig efter framgångarna i Turkiet. Och ingen skulle bli besvikna på hans inledning i den grekiska ligan. Klubben gjorde sin främsta säsong, i modern tid, och nådde en fjärdeplats (en ynka poäng efter PAOK som därmed knep Europaplatsen).

Säsongen därpå blev man sjua och Birch kände att han gjort vad han kunnat med laget. Det var där och då som telefonen ringde från ett kyligt Helsingborg där rösten på andra sidan undrade om Mr Birch var intresserad av att ta över ett anrikt division 1-lag vid namn Helsingborgs IF. Här skulle nämligen satsas – men som vanligt, när det gäller HIF, utan de ekonomiska resurserna. Vad Birch inte riktigt uppfattat var att Division 1 i Sverige inte var samma som England utan här handlade det om andradivisionen. Engelsmannen var även övertygad om att det var ett gäng fullblodsproffs som väntade i Sverige – inte ett gäng heltidsarbetande amatörer.

Dåvarande HIF-truppen slussades på ett flygplan till England och ett träningsläger där Birch skulle möta upp och presenteras. Informationsflödet verkade dock ha varit något snurrigt för laget hann sitta och vänta i tre dagar innan Brian Birch dök upp och då med en kille, som skulle bli HIFs första heltidsproffs i släptåg, nämligen Stuart Baxter. Skotten hade inte varit så svårövertalad då pappa, Bill Baxter, anställts som tränare i seriekollegan Råå IF.

Från Olympique Marseille plockade man hem storstjärnan Roger Magnusson. Här skar det sig dock direkt med Birch som bänkade ”lyxliraren från Rivieran” till förmån för Björn Wallin. Magnusson lämnade förresten efter sig sex matcher i HIF-historiken – glädjande nog för dem som fick se honom på planen. I Danmark hade man hittat John Hansen, Benny Johansen, Ole Skouboe och i Ängelholm dök det upp en ”hästsparkande” mittfältare vid namn Sven-Åke Landgren som fick debutera för klubben det året.

Birch tränarstil var uppbyggd på stenhård fysik och löpvillighet. I Turkiet hade Galatasarays kännetecken varit att man löpte så mycket att motståndarna, helt enkelt, inte orkade springa mer mot slutet av matcherna och då tog Birchs gäng över showen. Nu höll ju inte Svenska Division 2 riktigt i samma nivå som Turkiska högstaligan och HIF nådde inte ända fram utan fick se sig ”frånsprungna” av IFK Göteborg. En andra plats var dock inte fy skam och faktiskt det bästa resultatet som klubben levererat på sju säsonger. I HIF blev han känd som ”hård och bestämd men ändå resonabel” och aldrig rädd för att satsa på de yngre spelarna och att placera stjärnor på bänken. Birch hyllades för sin förmåga att leda laget och engelsmannen fick fortsätta ytterligare en säsong i jakten på Allsvenskan.

Kommande säsong fyllde föreningen 70 år och man firade med parad genom staden för att sen avsluta med seger i säsongspremiären mot Ulricehamn. Birch ville fylla på truppen med kvalitetsspelare men kassan var tom. Istället tog man in spelare som Kalle Stridh och BG ”lillfjös” Andersson. Stjärnan Roger Magnusson skickade man till Vilan i Kristianstad så var det problemet ut världen.

I träningsmatcherna hade laget imponerat stort och Helsingborgarna började drömma om en återkomst till de stora scenerna – dessutom under jubileumsåret. Efter premiären började dock spelet vackla betänkligt och HIF sjönk som en sten i serien. Sommaren 1977 hade ledningen fått nog av den fotboll som engelsmannen förespråkade och även engelsmannens häftiga temperament som tyvärr även avspeglade sig bland spelarna på planen. När höstsäsongen drog igång – i Juli – var det Bert Ohlsson som tränade laget. Klubben var då så himla illa ute att MFF erbjöd sig att låna ut spelare för att hålla HIF kvar i division 1. Ohlsson lyckades dock få ordning på spelet och lotsade laget till en ok femteplats.

Birch återvände hem till England och ett jobb för FA men engelsmannen skulle komma att återvända till Galatasaray 1980 och ledde laget till en tredjeplats 1980/81. Året därpå höll man på att åka ur högsta serien och Birch fick sparken ännu en gång. De fyra titlar som han vann under sina år i klubben värderas dock högt i Turkiet och Brian Birch är fortfarande den fjärde mest framgångsrika tränaren i Galatasarays historia.

Efter sista tränaruppdraget, i Galatasaray, kände Birch att han fått nog av fotbollens värld och valde att dra sig tillbaka. Dock gjorde han ett kortare inhopp i turkiska Ankaragucu. Det uppdraget varade bara i tre matcher och den 13 September 1987 stängde den förre HIF-tränaren butiken och hängde både fotbollsskor och visselpipa på väggen.

Därmed var en drygt 40-årig tjänst i fotbollens tecken över och så även historien om hur en ”Red Devil” och Turkisk mästartränare valde att drilla amatörer på Olympiafältet under knappt två säsonger på sjuttiotalet.

AOH drivs, i stor utsträckning,  på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!