Om HIF-ordförande Krister Azelius hade varit en katt så hade han förbrukat åtminstone hälften av sina nio liv redan. Det var därför inte helt självklart, ur medlemmarnas perspektiv, att han skulle få valberedningens förtroende att lanseras för omval inför kommande årsmöte
När valberedningen i veckan presenterade sitt förslag till styrelse för kommande verksamhetsår var vi nog en del som lyfte på ögonbrynet. Att man väljer att ersätta de två avgående ledamöterna, Magnus Eriksson och Oscar Rönningberg, med tre personer och därmed utöka styrelsen var i sig en överraskning om än inte sensationell.
De tre ”nyförvärven” känns som starka kort, även om jag personligen inte känner till dem särskilt väl. Namnet Stavros Papadopoulos fick mig dock att haja till. Stavros känns som ett spännande tillskott till styrelsen eftersom han har en bakgrund som elitspelare och därefter varit aktiv i Ängelholms FF. Kim Olsson och Emma Håkansson känner jag inte till så mycket om (eftersom jag inte längre bor i Helsingborg) men deras meritlistor verkar positiva.
Men för att återknyta till inledningen, alltså ordföranden, så var jag inte övertygad om att valberedningen skulle våga satsa på att föreslå återval. Det grundar jag givetvis på allt som hände förra året. Om någon, mot förmodan glömt, så inträffade följande:
1/ innan serien ens hunnit starta förlängdes kontraktet för dåvarande huvudtränaren PeO Ljung
2/ efter en minst sagt darrig inledning fick han sparken, och valde även Christoffer Andersson att lämna sitt uppdrag
3/ togs Henrik Larsson in som ersättare – vilket fick många supportrar och medlemmar att rasa,
4/ cupförlusten som innebar att HIF inte får vara med i årets cupspel,
5/ panikvärvningen av en handfull spelare som inte ens platsade i startelvan. Undantaget var målvakten Anders Lindegaard som visade sig vara ett fynd. Trots att klubbens två främsta målskytter sålts var det ingen utpräglad målskytt bland de som värvades
6/ Bristande dokumentation i samband med omorganisationen som gjorde att klubben anmäldes till arbetsmiljöverket…
Det finns möjligen ytterligare missar men de ovan nämnda är de mest graverande
Möjligen bör inte ordförande Krister Azelius hållas ensam ansvarig för allt som hände men en stor del av ansvaret vilar tungt på den som är föreningens ansikte utåt.
Sett mot bakgrund av ovanstående, som fick många utomstående att ifrågasätta, hälsotillståndet hos föreningen och omdömet hos de ansvariga så hade åtminstone inte jag blivit förvånad om valberedningen letat efter en ersättare. Det är förstås möjligt att så skett också, utan att vi får veta det. Lite förvånad är jag också över att Krister än en gång vill ta risken att hamna mitt i stormens öga.
Visst hände det positiva saker senare under året. Klubbens ekonomi är nu i balans och vi är många medlemmar som tror att Olof Mellberg och hans team nu ska fixa det sportsliga så att vi slipper vara lika oroliga som förra året.
Det kan också vara det som gör att valberedningen tror att Krister ska få förnyat förtroende av medlemmarna. Hur det går med den saken får vi inte veta förrän på årsmötet, men det skulle ju vara en första klassens sensation om medlemmarna inte går på valberedningens förslag.
Sedan finns det ytterligare en bricka med i spelet. Att vara ordförande för HIF är ett hedersuppdrag och något väldigt fint. Man kan sola sig i glansen när det blåser medvind. Men om det börjar gå åt fel håll får man vara beredd på storm. Det är kanske inte alla som är beredda att ta på sig det uppdraget när de får hela bilden klar för sig? Det är därför kanske inte helt enkelt att hitta en kandidat till uppdraget? Och då är ju den enkla vägen att föreslå återval, så länge den som föreslås är beredd att fortsätta.
Det här är förstås bara funderingar, men vi medlemmar lägger ett stort ansvar på den styrelse vi gemensamt ska välja på årsmötet. Då är det viktigt att vi känner oss trygga med att valberedningen hittat rätt. Precis som när sportchef och tränare ska forma laget. Ibland går det riktigt bra – ibland går det… Inte riktigt som vi hade önskat!
Lämna ett svar