Man saknar, helt enkelt, en del av sig själv…

Söndag morgon och man vaknar upp till ännu en dag av oro och en värld som håller andan. Hur många har smittats i natt och var har vi den högsta dödssiffran? I skuggan av detta ligger all idrott, mer eller mindre, nere. Visst är detta bara en parantes i sammanhanget men i dessa tider inser man egentligen hur mycket man saknar gemenskapen, pulsen och spänningen. Man saknar, helt enkelt, en del av sig själv…

I torsdags bänkade jag mig, precis som ett antal tusen HIF-supportrar, framför en skärm för att bevittna en internmatch på Olympia. I normala fall så hade detta varit något som bara passerat förbi då fokus, troligtvis, legat på jobb, barnens fritidsaktiviteter eller på att förbereda kvällens mat. Men just då var alla fokus på skärmen och för en liten, liten stund så gav skådespelet, på Olympia, mig en känsla av att allt runtomkring mig återgått till det normala.

Solen sänkte sig över Olympias gröna matta och lagen rullade igång matchen. Bilderna som rullade framför mig blev liksom så självklara samtidigt som de blev så overkliga. Läktare som gapade tomma och spred en känsla av tomhet. I vanliga fall skulle ju, precis som alltid, varit där! Jag skulle vaknat på torsdagsmorgonen men den där speciella känslan i kroppen som bara känslan av en matchdag kan ge en. De må vara att det egentligen skulle vara Norrby som kom på besök men det skulle ändå ge en känsla av att den Allsvenska premiären var i antågande. I efterhand skulle matchen analyserar och diskuteras i diverse forum. Var Mellbergs lagbygge tillräckligt långt framme. Skall Hurken bli vår frälsare och hur skulle ungdomarna klara sig? Men världen ser inte längre ut som den “alltid” har gjort utan istället för analyser och diskussioner såg insåg jag att det enda matchen gav mig var tröst. Tröst över att något som alltid funnits i mitt liv plötsligt satts på paus…

Den egna fotbollskarriären var lång men kanske inte så framgångsrik. Efter några år i, numera omdöpta, Rydebäcks IF så blev det en rolig period i Södra innan det hela avrundades med två månaders försäsongsträning ute i Allerum. Ganska snabbt insåg jag att det gick bättre på läktaren än på planen – något som även ryggen och lungorna uppskattade! Men fotbollen har alltid funnit i mitt liv oavsett om det handlat om serielunken, på Landskrona IP, träningsmatch i Viken eller guldfirande på Olympia

Som barn hängde jag utanför den gamla träläktaren, på Olympia, och kan skryta med att jag samlat på mig en rätt hyfsad autografsamling med stjärnspelare som Pat Jörliden, Bosse Wilhelmsson och Cyril Finnberg. Annars tillhör den dyrbaraste ägodelen en HIF tröja som bars av Henrik Larsson under det oförglömliga 1992. Jag minns derbyn mot Hittarp och hur man genomförde Skol-OS på Olympias svarta löparbanor.  Masse Magnusson, Lill-Fjös och alla fantastiska derbyn mot Malmö FF. Minns tårarna på Rambergsvallen och euforin på Ullevi och Knutpunkten. Fått uppleva Petar Puacas debut i ett sommarsvalt Kalmar men även hur okänd Alvaro gjorde två mål mot FCK och påbörjade sin resa i Världens Vackraste Förening.

Fotboll är min vardag och jag är medveten om att en Allsvensk premiär är långt ifrån det viktigaste i dessa tider när människoliv går förlorade och hela städer befinner sig i karantän. Men i min värld så är kärleken till idrotten, och dess upplevelser, de närmsta jag kommer ett normalt tillstånd. Det är i dessa tider man verkligen inser hur mycket man saknar gemenskapen, pulsen, stämningen och doften av nyklippt gräs. Vandringen mot Olympia en sval vårdag och känslan som ligger i luften…

En dag, en månad, ett år – oavsett så spelare det egentligen ingen roll! För eller senare så sitter vi där igen…på ett soligt Olympia och njuter av det faktum att allt åter är “som vanligt”

Ta hand om varandra

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!