“Insatsen fanns där för HIF, men tur hade man verkligen inte denna historiska kväll på Olympia”

Den 21 augusti 2012 var jag elva år gammal och på väg för att se min första match i Champions League-sammanhang som HIF-supporter. Jag hade minnen från året innan då man åkte ut i Europa League-playoffmatchen mot Standard Liege efter en blek hemmainsats. Denna gången var det något större dock, då det var en plats i Europas absoluta finrum som stod på spel…

Di Röe hade enkelt tagit sig förbi både walesiska New Saints och polska Slask Wroclaw för att ta sig till playoffmatchen som skulle avgöra om man fick spela i det kommande Champions League-slutspelet eller inte. Skotska storklubben Celtic stod för motståndet i det dubbelmöte som inleddes på Olympias fina gräsmatta.

Nästan ett år efter att ha tagit det guld som gav HIF platsen i kvalet var det inte riktigt samma Helsingborg som stod redo inför denna match. Detta är en av effekterna av att spela vår-höst-säsong till skillnad från resten av Europa, men trots detta hade man ju tagit sig så här långt och skulle därför inte ge upp nu. Över 12 000 hade tagit sig till Olympia för att förhoppningsvis få bevittna en del i svensk fotbollshistoria denna kväll. Man var nervös och spänd, men samtidigt enormt taggad och glad över att få se sitt HIF spela på den allra största fotbollsscenen återigen.

Glädjen blev inte långvarig. I matchens andra matchminut fick Olympia sig en rejäl käftsmäll när Kris Commons framspelad av Giorgos Samaras satte 1-0 till Celtic. Jag kommer ihåg att en någorlunda berusad Celtic-supporter som på något sätt hamnat bredvid mig och min pappa på HIF:s läktare nästan var arg över hur enkelt hans lag kommit igenom så tidigt i matchen. Det var en overklig känsla, som om matchen egentligen inte hade startat än och att detta mål var något slags skämt. Det var det inte.

1-0-målet var skottarnas enda skott på mål i den första halvleken jämför med HIF som lyckades skramla ihop fyra. Det ville sig bara inte för Skånes Stolthet som spelade bra men lyckades krångla till det allt för ofta framför mål. Att Celtics målvakt Fraser Forster spelade väldigt bra hjälpte inte heller. Någonstans fanns där dock fortfarande hopp för HIF som trots allt spelat väldigt bra, om bara det inte vore för det sura bortamålet som satt som en törn i sidan.

Andra halvlek fortsatte med spelövertag för HIF. Efter dryga kvarten fanns där rop på utvisning för Celtic-spelaren Thomas Rogne efter att ha stoppat en HIF-framspelning i 2-mot-1-läge. Det blev dock bara gult. Helsingborg fortsatte trycka på då man behövde iallafall ett mål för att ge sig själv en chans i Glasgow. Man bytte in blixtsnabbe David Accam istället för ytterbacken Erik Wahlstedt samt tog in hemvändaren Alvaro Santos i anfallet. Målet kom dock aldrig.

Med dryga kvarten kvar fick Celtic en hörna efter ett av sina fåtal anfall i matchen. Kris Commons som tidigare hade gjort 1-0-målet slog in bollen som Giorgos Samaras nickade in till 2-0 för Celtic. Luften gick ur HIF som inte gjorde särskilt mycket mer i matchen efter detta. Celtic kunde spela utan någon som helst press och lyckades därmed vaska fram ett par bra chanser till innan matchen var slut.

Slutresultatet skrevs till 2-0 till fördel för Celtic trots att HIF haft mer än dubbelt så många skott på mål och ett tydligt övertag i bollinnehavet. Det var ett tufft resultat att acceptera som rödblå men det var en klassisk saga om när två lag med stor skillnad i resurser och spelarmaterial möts. Det krävs mycket för att underdogen ska vinna, både vad gäller insats men också en hel del tur. Insatsen fanns där för HIF, men tur hade man verkligen inte denna historiska kväll på Olympia.

Har du själv en speciell en speciell HIF-match som etsat sig fast i minnet? Skicka in din berättelse till oss på kontakt@alltomhif.se så väljer vi ut, och publicerar, några av de främsta bidragen

AOH drivs, sedan 2009, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du alltid swisha en slant till 0703890866. Tack!