Kan man födas på andra sidan jordklotet och ändå ta HIF till sitt hjärta? Den 25-åriga brasilianaren, Flávio Fernandes, är ett levande exempel på det. Det går nämligen inte många timmar på dygnet som han inte tänker på laget i sitt hjärta. Läs Flávios egen berättelse om hur han, som 7-åring, förälskade sig i Sverige, Henrik Larsson och Helsingborgs IF
Jag skulle kunna beskriva mitt förhållande, till Helsingborgs IF som en saga. Som en berg- och dalbana. Men det är bara historien om mitt liv och hur en tillfällighet blev mitt öde. En resa som jag påbörjade, som 7-åring, under VM 2002 i Brasilien. Jag föddes i Rio de Janeiro och fastnade omgående för fotbollen. När VM-slutspelet kom till landet växte sig intresset starkare Tidskillnaden, mellan de olika världsdelarna, innebar att vissa matcher spelades nära in på natten för att passa TV-tittarna. Det innebar att det bara var de vuxna som kunde följa Brasiliens väg mot ännu en titel medan vi barn skulle sova. Förutom vid ett enda tillfälle…
Den 7 juni 2002 skulle Sverige spela den match som skulle bli min enda 90-minuters match under hela turneringen. För motståndet stod Nigeria och egentligen var det en ren tillfällighet att det blev just den matchen. Men Sverige vann med 2-1 efter en heroisk insats. I det svenska laget återfanns dessutom en tvåmålsskytt – Helsingborgsbördiga Henrik Larsson. Den dagen, eller snarare den kvällen föddes min passion för Sverige och i Henke hade jag dessutom fått min första barndomshjälte.
Där och då kunde egentligen allt tagit slut om det inte varit för att jag blivit fotbollstokig och tillgången till internet. Jag spenderade min tid googlandes för att lära mig mer om Sverige. Ju mer jag kom över, ju mer förälskade jag mig i landet. Det faktum att Larsson var från Helsingborg gjorde att jag upptäckte staden, regionen, och naturligtvis stadens stolthet – Helsingborgs IF. 2004 kom jag dessutom över ett gammalt FIFA spel vilket gjorde att jag kom än närmre Di Röe och drömmen, om att någon gång få uppleva en match på Olympia, i verkligheten. Men att spela ett spel räckte inte och snart började jag googla laget, dess färger och stadion. Det var kärlek vid första anblicken.
Jag var fast och trots att laget höll till i en helt annan världsdel så började jag följa klubben via olika livewebbplatserna och letade efter matcher, höjdpunkter, bilder och allt annat jag kunde komma över. Inte ens det faktum att svenska var ett svårt språk och dialekten i Skåne var ganska unik hindrade mig från att följa laget. Sedan 2006 har jag inte missat en enda match – något som gett mig, mestadels, fantastiska upplevelser. Många är de tillfälle, som betytt mycket för mig, men för andra supportrar bara är en av alla matcher. Som den gången när internet slogs ut, mitt under det oförglömliga bortamötet med turkiska Galatasaray, och jag tvingades springa runt för att någon skulle kunna delge mig resultatet. Eller alla derby mot Malmö när Henrik Larsson alltid levererade. Inte bara det oförglömliga målet 2009 utan även den härliga 4-2 segern året innan.
Internet har även hjälpt mig att komma i kontakt med ett stort antal HIFare över hela världen och jag träffade människor som delade samma passion som jag. Kärleken, för HIF, spillde även över på min familj och plötsligt var alla intresserade av den röd/blåa klubben från en liten stad i södra Sverige. Många tyckte att jag var galen men mina kusiner och jag började skapa en tradition att kontinuerligt sammanföra familjen och se laget spela på helger. Något som vi fortsatt men än idag trots att vi samtliga nått vuxen ålder.
Alla som följer HIF vet att det inte alltid är en dans på rosor. Klubben hade guldåret 2011 men sen kom de ekonomiska problemen vilket gjort det extra tufft de senaste åren. För min del spelade det egentligen ingen roll då passionen bara växte. Klubbens skrala utdelning skapade dock osämja bland HIF-anhängare på nätet och jag bestämde mig för att försöka skapa en positivare bild genom att, på Facebook, skapa en HIF-grupp som ursprungligen heter HIF Skånes Stolthet som senare växte till klubbens största grupp med mer än 10 000 medlemmar. Namnet ändrades senare och jag blev rätt hårt ansatt eftersom jag befann mig på andra sidan jordklotet. Det var många som ifrågasatte, eller förstod, min kärlek till laget.
Några av mina vänner inledde ett initiativ för att samla in pengar för att hjälpa mig åka till Sverige och titta på HIF live för första gången. Men efter ett tag avtog insamlingen då många trodde att jag var en bluff och bara var ute efter pengar. De rasistiska påhoppen haglade och jag utsattes för såväl hot som att man drev med mig. Folk tog, helt enkelt, inte ett HIF-fan från Brasilien på allvar. Ett av problemen var att jag inte behärskade språket något som jag slitit med under många år. Även om insamlingen stannat av så var jag inte beredd att ge upp min dröm utan började jobba omgående efter att jag gått ur skolan. Det skulle ta mig nästan två år att få ihop pengar till resan men i oktober 2018 kunde jag äntligen besöka Helsingborg för första gången.
HIF hade, under Henrik Larssons ledning, drösat ur Allsvenskan och laget låg nu i Superettan. Detta spelade ingen roll före mig utan jag vet att jag kommer följa laget oavsett division. Men resan tillbaka hade börjat och laget hade bla förstärks med Andreas Granqvist som, efter en fantastisk VM i Ryssland med Sverige, återvänt till klubben. Nu var jag äntligen här och då det fanns några brasilianare i HIFs organisationen så hade det och de hjälpte mig så jag kunde få besöka klubben på nära håll.
Vi hade bestämt möte vid 8-snåret, på Olympia, och jag var så uppspelt att jag inte sovit många timmar natten innan. Jag var på plats redan klockan och vandrade runt för att insupa atmosfären. Någon hade sett mig och plötsligt möttes jag av ett leende som jag kände igen. Det var Alvaro Santos. Han är en av klubbens främsta anfallare genom tiderna men han är ännu mer fantastisk som människa. Alvaro visade mig varje tum av Olympia, från träningsplanerna till kontoret. Jag kommer ihåg att alla var så vänliga och att de blev imponerade av hur mycket HIF-historia jag byggt på mig när jag kommenterade alla bilder längs korridorerna på Olympia.
På väggen satt en bild av Alvaro Santos mål, mot Hannover, vilket fick mig att springa runt och fira i hela grannskapet. Jag kikade på bilderna från matcherna mot Inter och Bayern medan jag också hörde historier från mannen som gett oss så många oförglömliga minnen. Plötsligt dök Wanderson upp, glad som vanligt, och tog med mig så jag fick möte Andreas Granqvist och resten av laget. Kameran gick varm och likaså autografblocket. Dessutom fick jag med mig en gåva, av Lino Boriero, form av en träningströja. Jag insåg hur lyckligt lottad jag var att jag äntligen fick uppleva detta i verkligheten.
Senare på kvällen kunde man läsa om min resa i Aftonbladet och plötsligt blev jag även igenkänd på gatan. Detta var en härlig revansch på de “supportrar” som en gång prankade mig. Troligtvis hade det aldrig fått uppleva det jag nu fick uppleva vilket gjorde att jag kände mig oerhört privilegierad och tacksam. Jag önskar att alla riktiga HIFsupporter någon gång kan få uppleva det som jag fick göra under mina dagar i Helsingborg. Självklart skulle jag även få möjlighet att se mina idoler spela fotboll. HIF vann mot Falkenberg efter ett mål från Max Svensson. Jag höll till på Södra Stå och kunde sjunga med i de flesta sångerna. Äntligen kunde jag känna mig som en i gänget bland alla övriga supportrar.
Efter matchen sprang jag in i Andri Bjarnason som sett mig i korridoren och känt igen mig. Han visste vem jag var och det fick mig verkligen att njuta ännu mer. Jag kände hur HIF-blodet rann i mina ådror som aldrig förr. Detta är min stad, mitt lag! Och trots att jag är uppväxt så långt borta så har jag aldrig känt mig så hemma som jag gjorde under min resa till Helsingborg och på stadens gator.
HIF vände åter till Allsvenskan, som vi alla ville, medans jag tyvärr är tillbaka i Brasilien. Det är ekonomiskt tuffa tider och klubben har det jobbigare än någonsin. COVID påverkar HIF, och fotboll, på ett sätt som ingen anhängare och en människa kunde förutsäga. Vi kommer nu alla att tvingas att stödja, och stötta, klubben. Även från långväga som jag alltid har gjort. För mig är det inte annorlunda och det har aldrig minskat min passion. För varje dag är jag mer HIFare än jag var igår.
Jag är medlem i klubben för tredje säsongen i rad. Dessutom skickar jag, varje månad, 10% av min lön till HIF. Ändå önskar jag att jag kunde göra mer. Jag vet inte när jag kommer att kunna åka till Sverige igen, och inte heller när vi alla får besöka ett fullt Olympia igen? Jag vet bara att den dagen kommer och då lär mitt hjärta slå snabbare igen. När laget som jag älskar äntligen är tillbaka i spel…
Flávio Fernandes
Wow vilken fin människa du är!