När jag nu äntligen satt på Olympias pressläktare vid den allsvenska premiären HIF-Varberg kändes det extra stort och spännande. När omständigheterna med en coronapandemi som har slagit ut stora delar av världen, och med en ny internationell rörelse mot rasism som sköljer över oss, så kände jag en djupare vördnad och respekt för mänskligheten.
Det är stora ord men så är det. I tider när vi måste stanna upp och reflektera över vad som egentligen betyder något, har vi alla ett ansvar att värna om varandra, och att ompröva vår syn på gemenskap, omtanke och medmänsklighet. Jag har i alla år varit politiskt engagerad mot orättvisor, för alla människors lika värde och för att alla ska få bra förutsättningar i livet. Därför har fotbollen sen jag var barn, varit en naturlig plattform för mig att följa dessa ledstjärnor. För hur det än är med spel på elitnivå där spelare tjänar alldeles för mycket pengar, är fotbollen en av få folkrörelser där barn och ungdomar i hela vår värld kan komma samman oavsett hudfärg, ursprung, ekonomiska förutsättningar, kön m m, och lära sig att samarbeta i lag och i grupper, och fostras till att visa respekt och hänsyn till varandra.
Så även om läktarna är tomma på Olympia idag, så sitter jag här och känner kärlek till fotbollen och till laget i mitt hjärta (efter Högaborgs BK), Helsingborgs IF. Vi är många som har längtat efter den här dagen när allsvenskan startar, och vi som har ett stort HIF-hjärta har som vanligt pendlat mellan hopp och förtvivlan. Glädjen när klubben för ett par månader sedan för första gången på länge kunde visa upp ett eget positivt kapital, övergick till ångest under pandemin när de ekonomiska larmrapporterna kom och man signalerade total kris. Men mitt i allt kaos hjälper det att fokusera på fotbollen så jag blev lycklig igen när jag läste intervjun med vår lagkapten Andreas Granqvist i lördagens HD-Sydsvenskan. Han andades framtidstro och optimism, och det var spännande att läsa om Olof Mellbergs filosofi kring laget. De tycks ha en tydlig spelide med en taktik som bygger på ett starkt försvar, men också stor variation i anfallsspelet med ett rörligt kantspel och med en stark scorer centralt.
Med tanke på att truppen är lite tunn och att en del spelare har varit skadade, skulle det bli väldigt spännande att se hur startelvan såg ut i premiären. Landslagsbacken Martin Olsson (fostrad i Högaborgs BK), sa till HD i veckan att han var redo för spel. Det är en spelare som har enormt mycket att tillföra med sin rutin. Laget har skador på de defensiva mittfältarna Mohammed Abubakari och Andreas Landgren, och i den positionen skulle Martin Olsson kunna stänga igen, alternativt skulle unge Jakob Voelkerling Persson säkert göra en bra insats där. På skadelistan fanns också den Färöiske landslagsmannen Brandur Henriksson. Framåt var det mest spännande att få se om den flygande holländaren Anthony van den Hurk skulle starta. I lördags gjorde HIF klart med ytterligare ett nyförvärv, norskamerikanen Mikkel Mix Diskerud, med 36 A-landskamper för USA, och som tillhör Manchester City, på ett låneavtal säsongen ut. HIF fick spela utan sin lagkapten Andreas Granqvist som var sjuk. I premiärelvan startade Anders Lindegaard, Anders Randrup, Casper Widell, Erik Figueroa, Adam Eriksson, Armin Gigovic, Jakob Voelkerling Persson, Joseph Ceesay, Max Svensson, Rasmus Jönsson och Anthony van den Hurk. Således hade man två allsvenska debutanter i ungdomarna Widell och Voelkerling Persson.
Foto: Christoffer Borg Mattisson / BILDBYRÅN / COP 261 / PA0008
Matchen inleddes med avvaktande spel de första fem minuterna, då lagen kände på varandra. Inget av lagen behöll bollen särskilt länge, och kunde inte etablera något eget spel. Det märktes att HIF saknades spelmotorerna Granqvist och Abubukari. Ingen tog tag i spelet. I den tionde minuten skapade Varberg en hygglig målchans med ett skott som touchade en HIF-back till hörna. Varberg ägde mest boll nu rullade den fint inom laget. Adam Eriksson gjorde en fin prestation på sin vänsterkant efter en kvart, och kom till ett avslut som Stojan Lukic i Varbergs mål räddade. Framför allt var det HIF:s anfallsspel som var ganska lamt och oorganiserat. Passningsspelet lämnade också en hel del övrigt att önska. I det här läget måste de rutinerade spelarna Rasmus Jönsson och Max Svensson kliva fram, vinna boll och våga hålla i bollen. De som hade varit bäst i HIF så långt var Jakob Voelkerling Persson som tog för sig rejält, och Joseph Ceesay. Varberg skapade en halvchans i den trettionde minuten men Lindegaard plockade skottet. HIF fick en hörna i anfallet efter som avslutades med att Ceesay sköt över. Inte helt oväntat tog Varberg ledningen med 1-0 i den 32:a minuten, på ett fint distansskott av målkungen Astrit Seljmani vid Lindegaards vänstra stolpe. Nykomlingarna hade så långt haft mest ordnat spel. I den 38:e minuten var Ceesay på väg igenom men blev upphakad vid gränsen till straffområdet. Lukic räddade frisparken som följde. Tyvärr var HIF:s prestation underkänd i första halvlek, framförallt anfallsmässigt. Rasmus Jönsson, Max Svensson och Anthony van den Hurk var tämligen osynliga.
Andra halvlek inleddes trevande från bägge hållen. I 50:e minuten rev Ceesay ner en Varberganfallare med straff som följd, när Varberg stack upp i ett snabbt anfall. Seljmani var säkerheten själv på straffen och blev tvåmålsskytt. Visst saknade HIF både Granqvist, Abubukari och Hendriksson, men då måste andra kliva fram. Nu fanns ingen spelmotor och dirigent i laget. Spelet var tyvärr oorganiserat. I den 58:e minuten ersatte Alex Timmosi Andersson och Noel Mbo, Max Svensson och Anders Randrup. Det var verkligen läge att sätta fart framåt med snabb offensiv spets. Dock kontrade Varberg in 0-3 direkt efter HIF:s byte. Målskytt var Gustaf Norlin och Seljmani fick en assist den. här gången.
HIF-Varberg (0-1)
Mål Varberg: Astrit Seljmani 2, Gustaf Norlin
Spelarbetyg HIF:
Anders Lindegaard 3 Anders Randrup 1 Casper Widell 2 Erik Figueroa 1 Adam Eriksson 2 Jakob Voelkerling Persson 4 Joseph Ceesay 3 Armin Gigovic 1 Max Svensson 1 Rasmus Jönsson 2 Anthony van den Hurk 2
Känner tyvärr bara en stor besvikelse efter mina högt uppskruvade förväntningar…
Ja, vad ska man säga? HIF:are sen födseln, följt dem sen 60-talet i framgång och i motgång. (Mestadels det senare). Nog måste detta vara ett lågvattenmärke. Har inte sett ett mer omotiverat lag sen 2016, knappt ens superettanklass på kvällens insats…
Att efter 15 minuter känna att det här blir svårt för HIF, det är inte bra. Man kan skylla på att Granen är sjuk, att Brandur och Abubakari är skadade och att man var tagna av stundens allvar. Men det värsta är att det var så fruktansvärt oinspirerat och förvirrat.
Det första är att analysera strukturen.
Startuppställningen var huvudlöst ihopslängt. JVP, som jag betraktar som en mb, har varit med i A-lagsträningen sedan i åtminstone i höstas. Han ska givetvis ersätta som mittback i denna match.
Rasmus som är en kreatör ska flyttas ned som cmf.
In med vem som helst av Gero eller Mbo i anfallet.
Det är lätt att vara efterklok men jag tror att de flesta reagerade när de såg startuppställningen!
När matchen började så märktes det direkt att det inte fanns något understöd för ett snabbt passningsspel.
Avståndet mellan spelarna gjorde att passningarna inte gick fram.
Givetvis började man att spela bakåt som vanligt.
Närapå obefintligt var också presspelet mot motståndarna när de hade bollen.
HIF backade tillbaka precis som vi har sett dem göra i så många år.
Ju längre matchen led så blev det mer och mer stillastående.
Motståndarna kunde enkelt skära av passningsvägar och pressa bollhållaren.
Det var juniorfotboll mot ett relativt halvdant lag och det känns inte bra inför fortsättningen.
Till nästa match behövs rutin. In med spelare som kan stå emot både mentalt och fysiskt, det gäller både Martin, Mix, Brandur, ja vem som helst.