Det är över nu…

“Reglerna I fotboll är enkla, i grunden är det detta: Om det rör sig, sparka på det. Om det inte rör sig, sparka på det tills det rör sig”  – Phil Woosnam, 1974

Det finns en bild av fotboll som en primitiv företeelse, något som bara idioter bryr sig om och på allvar lever för. Myten har byggts på efter decennier av uttalanden likt den av Woosnam, för i grunden låter hans ord som ren dårskap. Problemet är bara att i denna värld finns det ingen domare som avgör vem eller vilka som är idioter, utan oftast kommer den antingen av självinsikt eller subjektiv bedömning av andra. Det finns de som tror att Sir Isaac Newton var ett geni för att han en gång satt under ett äppelträd och fick en snilleblixt när ett av äpplena föll ner i huvudet på honom. Verkligheten är en annan då han bara observerade att äpplet föll mot marken och började reflektera varför det föll mot marken och inte i någon annan riktning. Fotbollen har ingen egen akademisk inriktning, det finns inga högskolepoäng i att träna fotbollslag, inga Fotbolls-profeter som är motsvarigheten till Aristoteles, Cicero eller Hobbes som kan hållas ansvariga, utan istället är det tränarens egna individuella förmåga till insikt som ständigt bör hållas som ansvarig. Därför bör det vara varenda HIF:ares förhoppning att Mellberg under matchen igår, likt Newton såg hur äpplena föll och började reflektera, för nu finns det faktiskt inga ursäkter eller äpplen kvar som kan falla rakt i huvudet längre. Jag förstår att Mellberg har velat spela en snygg attraktiv totalfotboll som går ut på att spela kortpassningsspel på egen planhalva för att på så sätt spela sig ut från press och sedan bygga vidare till anfall under samma recept. Problemet är att efter 450 minuter Allsvensk fotboll utan mål att man inte behöver någon akademisk titel för att inse att en sådan glamorös-inriktning inte längre fungerar. I alla fall inte här och inte nu. Allvarets timma är numera slagen och Mellbergs försök till Champagne-fotboll måste dödförklaras, annars avlider föreningen vid hans styre.

En stor anledning till att HIF ligger där dem ligger beror inte på en haltande defensiv utan en haltande offensiv och en stor anledning till att offensiven haltar är för att det offensiva spelet är för omständigt. Tydligheten och direktheten lyser med sin frånvaro, vilket blir alldeles uppenbart genom att bara observera alla de gångerna som kantspelarna springer över halvplan och sedan inser hur ensamma de är för att vända om och spela hem. Fotbollen är hemsk på det sättet, den är fullständigt obarmhärtig mot de som går i bräschen och försöker något nytt och vackert ibland. Men samma allvarlighet och obarmhärtighet som karaktäriserar fotbollen borde också innebära att det mediala och supportermässiga tryck som nu börjar hopa sig på Mellberg också betyder att han inser att det här inte håller eller är värdigt längre. En del av ekvationen måste han snart också inse ligger i Rasmus Jönsson, som återigen idag kändes osynlig under sina 45 minuter. Inte för att han har varit dålig eller klandervärd, utan för att han inte har använts på det sättet som han bör användas på. Rasmus Jönssons styrka har alltid varit sin spelförståelse, ända sedan den dagen han stod där på Olympia bredvid Henrik Larsson som tanig grabb från Viken och alla undrade vem han var. Han har aldrig varit snabbast, aldrig heller varit starkast, utan anledningen att Rasmus Jönsson blev den han var och till viss del fortfarande är, är sin ibland fullkomligt briljanta spelförståelse och avslutsförmåga. Därför måste han också involveras i spelet mycket mer, inte som någon del i ett hemskt Frankenstein-svar på fotbollslogik där ute på en kant, utan låt honom spela där han alltid gjort, oavsett om hans radarpartner hetat Sundin, Gerndt eller Bjarnason, nämligen precis bakom. Tiden kallar för ett primitivare Conny Karlsson inspirerat 4-4-2, 4-4-1-1 eller 4-2-2-2 nu.  

Det finns de som fortfarande hävdar att Woosnam uttryckte fotbollens barbariska och idiotiska baksida på 70-talet, men i ärlighetens namn är det nog så att för HIF:s del är det också en portion av sanningen. Ibland förblindas vi av vår egna idoliserande och romantiserande självbild av fotbollen, en bild där Van Den Hurk kommer direkt från Holländska andraligan och dunkar in 12-14 bollar, kysser klubbmärket och sedan säger att han älskar HIF och aldrig vill lämna, en värld där Granqvist revolutionerar vad som borde vara medicinskt möjligt och spelar tills han är 42, ett parallellt universum där Mellberg återuppfinner taktiken i Allsvenskan och skapar en ny sorts attraktiv svensk fotboll som gör att han blir tränaren på allas läppar och ett helt media-etablissemang frågar sig: “Vad är det som egentligen händer med Helsingborgs IF?”. Tyvärr fungerar inte världen inte så, hur man än vill. Istället är det så att idioti innebär att göra samma misstag om och om igen, utan att förändra. Tyvärr innebär denna realitet att  Mellberg istället bör gå in på sitt kontor och gå tillbaka till klassisk Allsvensk Fotbolls-fundamentalism för nu är tiden kommen för en närmast desperat jakt på poäng. Sanningen är faktiskt så krass att om inte HIF överlever den här Allsvenska Kampanjen, så finns det en risk att HIF som förening och institution inte överlever alls.

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!