Höst-vårsäsong – ett måste för svensk fotboll

Regerande svenska mästarna Djurgårdens IF åkte i onsdags ur Champions League-kvalet i den första omgången, efter en 2-0-förlust mot ungerska Ferencvarosi. Efter ännu ett tidigt Champions League-uttåg av ett svenskt lag måste frågor börja ställas.

HIF, som bekant spenderat två år i Superettan på senare år, har faktiskt varit i Europaslutspel mer nyligen än alla svenska klubbar förutom Malmö, Östersund, Elfsborg och AIK (som var i Europa samtidigt som HIF senast var där). På över sju år, där nio olika klubbar fått flera chanser att kvala, har alltså endast tre olika klubbar lyckats komma till Europa. Det är bedrövliga siffror, särskilt med tanke på att Sverige som land ändå lyckats producera en hel del bra spelare de senaste åren.

Att man inte ligger på samma nivå som de riktigt stora ligorna är förstås förståeligt, dels då mängden pengar i dessa ligor är på en helt annan nivå jämfört med Sverige där många klubbar alltjämnt har det mycket kämpigt. Totalt sett är det dock inte acceptabelt att en liga som Allsvenskan, som är ganska jämn och över åren korat ett antal olika vinnare, endast representeras i Europa av ett fåtal av dessa lag.

Den största anledningen till att det inte går bättre är det faktum att vi fortsätter envisas med att spela vår-höstsäsong i Allsvenskan. Det gör att det lag som vunnit ligan på hösten inte får kvala till Europa förrän sommaren efter, vilket är hela åtta månader senare. Det lag som radar upp för Europaspel är ofta en blek version av det lag som vann serien då så pass lång tid kan ändra mycket i svenska fotboll. Para det med det faktum att svenska lag ofta blir av med sina stjärnspelare precis innan Europa-kvalen startar, då klubbar i de större ligorna värvar som mest under sommaren inför deras säsong som startar efter sommaren, så är det inte konstigt att det inte går bättre.

Lösningen är förhållandevis enkel. Ändra så att Allsvenskan startar i augusti och slutar i maj, så vi kommer rätt i fas gentemot resten av Europa. Våra danska grannar spelar på detta sättet och har haft mycket större framgång i Europa, med både fler tillfällen men även fler klubbar i slutspelen. Danska ligan har som resultat höjts rejält i status samt fått mycket mer pengar i cirkulation jämfört med Allsvenskan. Värt att nämna dock är att Danmark inte använder sig av 51%-regeln, men det är en helt annan debatt.

Folk som är emot höst-vårsäsong brukar komma norrifrån och hävda att det är omöjligt att spela fotboll på vintern på den geografiska plats där deras lag håller till. För det första är det påståendet ganska befängt då många av dessa lag ändå spelar på konstgräs, och att det inte skulle kunna gå att hålla en plastmatta vid liv på vintern har jag svårt att se. För det andra skulle det dessutom finnas stora möjligheter att göra uppehåll under de värsta vintermånaderna, allt för att underlätta och göra omställningen så bekväm som möjligt. Utöver det får varje klubb ta ett enskilt ansvar, och framkommer det att det skulle vara helt omöjligt att spela fotboll så får man kanske hålla sig till en mer vintervänlig sport. Faktum är att Sverige är ett så pass avlångt land att det är svårt att anpassa sig till alla, så då kanske en annan lösning skulle kunna vara en nordlig liga som spelas under andra tider på året. Jag bara spekulerar.

Totalt sett är det faktiskt en icke-fråga. Vill vi att Allsvenskan ska bli mer konkurrenskraftig och mäta sig med andra Europeiska ligor, både vad gäller kvalité och Europaspel, så måste vi göra bytet till att spela höst-vårsäsong. Möjligheterna överväger de potentiella nackdelarna i mina ögon, särskilt som HIF-stöttande skåning. Det hade säkert varit en aning ovant i början med olika hinder, men en omställning hade definitivt gjort skillnad för Allsvenskans Europachanser i framtiden.

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!